Till sist gick det inte att ha kvar grisen Josefin. Hon hoppade ut ur hagen så fort man närmade sig med foderhinken. Att vi har ett elstängsel som borde knocka en heffaklump bekom henne inte det minsta. Hon hade utvecklat sin teknik till fulländning, när hon gjorde sig smal som en ostskiva och rann ut mellan de översta eltrådarna utan att få någon stöt. Jag undrar om hon hade lärt sig att lyssna in knäppen av elpulserna och såg till att hoppa mellan två av dem. Det får vi aldrig veta. Har man en trädgård att vara rädd om och arbetstider i stan att passa kan man inte ha grisar lösa. Jag ringde efter grannen som kan det här med slakt.
Det var fint att se hur omsorgsfull han var. Han ville inte riskera att få någon felträff eller stressa upp grisen, så hellre än att chansa på ett skott ute i hagen där hela flocken stojade kring kvällsmaten, tog vi in henne i uthuset och lät henne lugna ner sig ordentligt. När hon väl hade sansat sig räckte det med två sekunder för att tillfället skulle infinna sig och då sköt han direkt. Ett skott med bultpistolen i pannan, så rasade hon ihop - genast medvetslös. Sedan stack han henne i halsen. Benen ryckte i ett par minuter, och så var det över. Inget stök, ingen stress, inga skrik, inga tecken på lidande.
Man kan tycka att det är cyniskt, otäckt eller vad som helst. Man kan diskutera om det är rätt eller fel att ge ett djur ett namn och föda upp det för att sedan döda det. Svaret är långt ifrån självklart. Men jag kan i alla fall säkert säga att ytterst få grisar i Sverige lever och dör bättre än Josefin.
