lördag 14 december 2013

Grisslakt


















Till sist gick det inte att ha kvar grisen Josefin. Hon hoppade ut ur hagen så fort man närmade sig med foderhinken. Att vi har ett elstängsel som borde knocka en heffaklump bekom henne inte det minsta. Hon hade utvecklat sin teknik till fulländning, när hon gjorde sig smal som en ostskiva och rann ut mellan de översta eltrådarna utan att få någon stöt. Jag undrar om hon hade lärt sig att lyssna in knäppen av elpulserna och såg till att hoppa mellan två av dem. Det får vi aldrig veta. Har man en trädgård att vara rädd om och arbetstider i stan att passa kan man inte ha grisar lösa. Jag ringde efter grannen som kan det här med slakt.

Det var fint att se hur omsorgsfull han var. Han ville inte riskera att få någon felträff eller stressa upp grisen, så hellre än att chansa på ett skott ute i hagen där hela flocken stojade kring kvällsmaten, tog vi in henne i uthuset och lät henne lugna ner sig ordentligt. När hon väl hade sansat sig räckte det med två sekunder för att tillfället skulle infinna sig och då sköt han direkt. Ett skott med bultpistolen i pannan, så rasade hon ihop - genast medvetslös. Sedan stack han henne i halsen. Benen ryckte i ett par minuter, och så var det över. Inget stök, ingen stress, inga skrik, inga tecken på lidande.

Man kan tycka att det är cyniskt, otäckt eller vad som helst. Man kan diskutera om det är rätt eller fel att ge ett djur ett namn och föda upp det för att sedan döda det. Svaret är långt ifrån självklart. Men jag kan i alla fall säkert säga att ytterst få grisar i Sverige lever och dör bättre än Josefin. 

torsdag 28 november 2013

Om du vore gris

























Anta att du är en gris. Anta att du brunstar och plötsligt känner ett oförklarligt sug att vidga dina vyer. Du skuttar över elstängslet och lämnar hagen, din syster och alla kultingarna. Happy days, livet leker. I trädgården kommer gubben som matar dig, med en hink foder. Härligt. Äntligen få äta i fred, utan resten av flocken som klänger på en och bara ska ha. Men så sticker han iväg med hinken. Va? Så lätt ska han inte komma undan. Du hänger i och kutar efter, med trynet halvvägs nere i hinken.

Rätt vad det är har han lurat dig. Du är instängd i ett skjul. Hur gick det till? Nåja, hinken fick du behålla. Men det är rätt tråkigt i skjulet. Det går ett par dagar medan brunsten lägger sig. Segt. Finns inte mycket att pyssla med. Böka lite i halmen. Skyffla in all halmen i ett hörn och bädda lite skönt. Äta, två gånger om dagen (han tittar i alla fall in ibland, den falske fan). Och uträtta sina behov.

Det är väl ungefär det. Inte mycket du kan påverka eller kontrollera. Jo en sak: Du kan välja var i skjulet du uträttar dina behov. Gör du det i halmen där du ska sova? Givetvis inte. Gör du det i mathinken eller vattentråget? Dumheter. Gör du det alldeles innanför dörren, så att gubben som kommer med maten blir tvungen att trampa i det två gånger om dagen? 

onsdag 13 november 2013

Ett avslut



















Jag släcker lampan på lagårdsknuten och tar in höstkvällen. Månen lyser starkt och det är stjärnklart. Djuren har ätit kvällsmat och gått och lagt sig. För ovanlighetens skull hörs inte ett knäpp från vare sig höns, grisar eller getter. Granntupparna i tre gårdar är också tysta, bara sus av motorer hörs långt bortifrån. Luften är fortfarande mild, men kinderna säger att temperaturen sjunker. Det blir nog kallt i natt. Jag har tagit in grisarnas vattenslang i källaren, så det gör inget om det fryser. På lördag säljer vi getterna. Då är den perioden slut, efter sex och ett halvt år.

onsdag 6 november 2013

Avfall med potential














Jag och familjen gjorde ett studiebesök på Åtvidabergs Musteri, och träffade mustmästarna Philip och Emil. Här är deras upplägg:

  • Philip och Emil identifierar oanvänd frukt i Åtvidaberg med omnejd och erbjuder sig att ta hand om den.
  • Många äppelägare nappar, och musteriet får på så vis tillgång till pallvis med gratis frukt.
  • Den insamlade frukten rivs i en elektrisk kvarn. Saften pressas ur de rivna äpplena i en handvevad mustpress, varpå den silas flera gånger, pastöriseras och buteljeras. 

Restprodukten från mustningen, de rivna och pressade äpplena, blir till kompost. Fast vi fick med oss tre säckar hem. Bilden avslöjar vart de tog vägen.

Det lilla musteriet är livsmedelsproduktion när den är som bäst: En delikat och begriplig produkt genom småskaligt hantverk med lokala råvaror - helt utan tillsatser. Vetskapen att äpplena som används till musten annars skulle ha ruttnat på någons gräsmatta, och att avfallet också kommer till användning, gör bilden fulländad. Ett litet kretslopp i samspel med naturen. 

Åtvidabergs Musteri på Facebook:
https://www.facebook.com/atvidabergsmusteri







onsdag 23 oktober 2013

Om trygghet





















Jag är uppvuxen i staden och har flyttat till landet i vuxen ålder. Nu bor jag på landet och jobbar i staden. Två världar? En påtaglig skillnad är att mycket av stadens trygghet saknas på landet. Eftersom vi har egen brunn händer det att det inte kommer vatten i kranen, när det har regnat för lite. Eftersom vi har egen pelletspanna händer det att att vi har det iskallt i hela huset. Pannan går regelmässigt sönder inför långhelger. Eftersom vi bor nära naturen kommer naturen in till oss ibland. På hösten och vintern hör vi mössen springa i väggarna, och får fånga dem i råttfällor i källaren, under diskbänken och, som i morse, i badrummet (bilden). 

Jag har aldrig sett möss i en stad. Jag har aldrig varit med om att värmen eller vattnet har tagit slut i en stad. I staden är det rent och allting fungerar. Naturen får hållas i reservat, och man blir inte smutsig om fingrarna. Det skapar trygghet. De senaste årens konsumtionsinriktade likriktning av städerna gör tryggheten än mer fulländad: köpcentra, butikskedjor, matställen, samma, samma - överallt. Igenkänning ger trygghet, ger mening. 

Men trygghet kanske är en illusion! Och när illusionen blir tillräckligt omfattande, och vi blir tillräckligt många som tror på den, glömmer vi att den inte är verklig. När vi omges av logotyper, hel- och halvfabrikat, paketlösningar, abonnemang, medlemskap, bonuspoäng och rituell konsumtion är vi kanske där - i en falsk trygghet som har blivit äkta för att vi har glömt att det var ett trick. Vi blir aldrig smutsiga och vi slipper att fundera på det basala. Om vattnet i kranen aldrig tar slut är det lättare att glömma att allt ska ta slut en dag.

På landet är gränserna mellan civilisationen och naturen mindre definitiva än i staden. Här finns ingen potempkinkuliss av ständigt upplysta butikskedjeskyltar som upprätthåller en bild av evighet. Här är det mörkt på natten om månen inte lyser. Kulissen består av träd som fäller löven när sommaren är slut, och kanske blåser omkull i en Per- eller Gudrunstorm. Det är tydligt att tillvaron är ett provisorium. Mitt hus är en tillfällig barrikad mot väder och vind, som kommer att slukas av naturen när det är dags. Min existens är en tillfällig barrikad mot oändligheten. Det är höst och mössen knaprar i väggarna. Även om jag tog en av dem i fällan igår kväll, och en annan i morse, vet jag att det förr eller senare är mössen som tar mig. 

En viss dysterhet smyger sig på när inga gatlyktor finns som kan få oss att glömma mörkret. Kanske är det bättre att bo i staden, där tryggheten är svårare att genomskåda och det förgängliga mindre påtagligt. Eller är det bättre att bo på landet, där det eviga kretsloppet blir en del av vardagen? Hellre sanning än lögn, skulle de flesta säga, men om sanningen är att sjukdom och död väntar oss kanske vi mår bättre av att inte påminnas om den varje dag... Två världar och valet är inte givet. Livet är en hypotes som man prövar genom att leva, på ena eller andra sättet. Eller båda.

lördag 19 oktober 2013

Våra bockar





 

























  

Povel hette en bock. Han var brun och stilig. Med tiden utvecklade han egenheter. Han flög på en när man kom in i hagen, och stångades. Jag var en konkurrerande hane och han ville göra upp om rangen. Irriterande för mig och pinsamt för honom. Varje gång slutade det med att jag bar iväg honom och ställde honom någon annanstans medan jag ordnade med foder och vatten. Sedermera drabbades Povel av urinsten, och vi fick avliva honom. Den fina pälsen sparade vi och skickade till ett garveri i Tranås för beredning.


Erland hette Povels efterträdare. Han var ytterst liten. Men Erland var en mycket bra bock, mörkgrå och raggig. Han var folkskygg och bråkade aldrig med oss, men sin getflock hade han pli på. Järndisciplin. Inte ens hans små killingar gick säkra. Erland vispade till med de breda paddlarna på huvudet, och hans avkomma kunde flyga ett par meter innan den slaskade in i gethusväggen. I ett försök att hålla honom skild från de små byggde jag en kätte åt honom - en bur på ett par kvadratmeter, av tjocka, hopskruvade träreglar. En dag när jag kom för att mata honom var han ute. Han hade i en herkulisk kraftprestation stångat sitt galler tills de långa skruvarna gav vika och drogs ut ur träet. Med tiden lärde han sig också att forcera elstängsel och promenerade ut och in ur hagen lite som han ville. Han fick snart smak på barken på våra fruktträd, och så kunde vi faktiskt inte ha det. Erland stångas med Povel i bockhimlen, men hans jordiska horn hänger på lagårdsväggen som minne.

Lille Skutt heter en knallvit bock som vi haft i ett år. Han har inte utvecklat så värst mycket pondus. Men det kommer. Han har klättrat på statusstegen och ligger på andra- eller möjligen delad förstaplats i tantflocken nu. Han har haft nästan ett år på sig att producera killingar i hagen, men än har vi inte sett några. Möjligen straffar han oss med avhållsamhet för det larviga namn vi gett honom. Först funderade vi på Herodes. På sätt och vis är det kanske ett bättre bocknamn.



lördag 5 oktober 2013

I säsong



















Vi har en massa tomater i fönstren här inne, eftersom det är för kallt för dem ute. De mognar efterhand. Alltså äter vi mycket tomater nu.

måndag 30 september 2013

Metamorfos

























Kan man omvandla riktigt svårodlad mark till trädgård, utan hjälp av bekämpningsmedel och stora maskiner? Vi tror det! Så här:

1. Det är vår. Vi har mark vi vill odla på. Den är hård och torr, nästan som en betongplatta. Lera och sten till förbannelse. Dessutom massor av ogräs, en riktig kvickrotsdjungel. Det är här grisarna kommer in i bilden.

2. Grisarna kommer in i bilden. Vi hägnar in vår ogräsöken och gör en hage av den. Grisarna bökar runt i ogräset och äter upp det. Kvickroten omvandlas på så vis till gödsel som grisarna sprider naturligt över hela hagen. De ogräsrötter som blivit över ligger uppgrävda i solen och torkar. Ogräset dör.

3. Det är sommar. Grisarna får flytta till annat bete. Under tiden sår vi havre och ärter i jorden som grisarna har förberett. Havren och ärterna stjäl näring från ogräset och blir godis åt grisarna.

4. När havren och ärterna har kommit upp ordentligt släpper vi nämligen in grisarna igen. De går igenom hela hagen en gång till, slukar havre och ärter, och de rester av kvickrot som överlevt förra varvet och fått ny fart. Resultat: Mera grisgödsel på marken och ännu mindre ogräs i hagen.

5. Medan grisarna gör sin andra fingranskning av hagen passar vi på att städa ur hönsens och getternas vinterhus, där de inte har varit på ett halvår. Där finns massor av välgödslad halm som vi skyfflar in i grishagen. Det blir ett halvmetertjockt täcke, som vi täcker med presenning. 

6. Det är höst. Om det fortfarande finns några levande ogräsrester kvar i marken efter grisarnas andra skövling, får de det riktigt tufft nu: I beckmörker, täckta av gödsel, halm och plast får de ligga och kvävas under hela hösten och vintern.

7. Till våren tar vi av presenningen och börjar plantera i det näringsrika, förhoppningsvis ogräsfria, materialet där under. Drygt femtio rabarberplantor ska ut. Till att börja med.



torsdag 19 september 2013

Vintern kommer
























Sverige är ett land med mycket låg grad av självförsörjning på livsmedel. Vi importerar en massa mat, helt enkelt. Och den hamnar direkt på butikernas hyllor - det finns inga matlager i landet. Om detta skriver Sven Lindgren i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 augusti. Lindgren konstaterar:
  • Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.
  • Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel borta efter 10–12 dagar - även om transportsystemet skulle vara intakt.

Det här är ju värt att fundera på. Är det ett problem för Sverige, som Sven Lindgren beskriver? Det är klart att om norrmän och finnar stänger våra gränser, svälter vi ihjäl inom två veckor. Det kan man kalla problem. Tydligen finns ingen svensk myndighet som har ansvar för vår livsmedelsförsörjning. Ska jag alltså tänka att själv är bäste dräng, och expandera grönsakslandet? Skaffa en extra frysbox? Eller vad blir slutsatsen?

Om politik vet jag mycket lite. I år har vi alla fall fått en väldig massa bönor i grönsakslandet. Vi klarar vintern, även om norrmännen går till anfall.



Källa: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ingen-har-samlat-ansvar-for-livsmedelsforsorjningen-vid-kriser_8394808.svd




måndag 16 september 2013

På marknad


















 

Foto: Susanne Larsson


Vi visste inte hur vädret skulle bli, om våra grönsaker skulle räcka eller bli över, om folk skulle vilja ha korv eller soppa eller ens om det skulle dyka upp någon mer än de närmast sörjande.

Marknad hemma i trädgården, långt ute i obygden, en söndag i mitten av september. SMHI sa regn, kanske. Klockan 12 började vi.

12:30 var soppan slut, så vi fick göra mer. Jag hade slagit gräs på gärdet så att det skulle finnas rejält med parkeringsplats. Vid ettiden var det fullt där. Vi hade ägnat hela dagen före marknaden åt att ta upp grönsaker vi tänkte prova att sälja. Ändå fick jag engagera en vikarie i kassan ett par gånger, för att kunna rusa iväg till landet med grepen, och fylla på i förråden.

Nästan allt vi ville sälja gick åt: morötter, potatis, palsternackor, ärter, bönor, squash, diverse inläggningar... Människor var glada och intresserade, ställde frågor och verkade nöjda. Våra vänner, som sålde allt från honung till saft till fårskinn, verkade också tycka att det gick bra.

Tänk att människor fortfarande kan uppskatta morötter av olika form och storlek, att kontant betalning fortfarande fungerar och att kaffe kan drickas i koppar av andra material än papper och plast. Så roligt att det finns ett intresse för upplevelsen, utflykten och kunskapen!

Tack till alla som var med i söndags! Det här vill vi göra om.



lördag 7 september 2013

En fast punkt


























Djuren måste ha mat, vatten och tillsyn. Det betyder att vi måste gå en runda varje morgon och kväll. När det går som allra fortast tar morgonturen en dryg halvtimme. Det innebär omkring 200 timmar på ett år.

200 timmars morgonarbete att göra innan barnen ska väckas och kläs på, ha frukost och köras till dagis, innan vi åker till våra jobb, oavsett om vi är pigga eller trötta, friska eller sjuka, i alla väder.

Det är mycket man inte vet, mycket som ändrar sig och är oförutsägbart. Men djuren måste ha mat, vatten och tillsyn varje dag. Det kan man lita på.

måndag 2 september 2013

Billigt eller dyrt?



















Vi har tretton griskultingar som skuttar runt och leker i hagen. De är pyttesmå och de bökar, buffas, grymtar, gosar med sin mamma, diar, sover och springer jättefort. De är helt enkelt förtjusande på alla vis. Vår plan är att behålla ett par, sälja så många vi kan till liv och att slakta dem vi inte blir av med. 

"Jag skulle aldrig kunna slakta och äta ett husdjur som jag har känt och fött upp", säger en del. Jag förstår, men en annan känsla tar över när jag lär känna mina egna djur: Det är något väldigt obehagligt med köttet i affären. Det är sterilt, anonymt och billigt. Jag vet inte vem som födde upp djuret. Jag vet inte hur det levde eller dog. Det enda jag kan vara säker på är att någons ekonomiska vinning skulle minska om jag hade tillgång till den informationen. I annat fall skulle jag ha haft tillgång till den - så fungerar marknaden. 

Så varför kräver vi inte mer information om köttet i affären? För att vi vill slippa tänka på att kött kommer från döda djur? För att köttet skulle smaka sämre om vi visste hur onaturlig och cynisk djurindustrin är? Vi ställer inga frågor och som tack får vi billigt kött från grisar som aldrig har fått böka i jorden eller leka i en hage. 

Jag tänker allt oftare att jag inte borde äta kött från djur som jag inte har känt och fött upp själv. Som jag varken har sett i ögonen eller kliat i pälsen. Som har fått betala ett mycket högt pris för min billiga kotlett.





tisdag 27 augusti 2013

Höjd puls


























Det är morgon och jag går djurrundan medan resten av familjen sover. Något lufsar: Josefin kommer emot mig i trädgården. Hon har lämnat grishagen. Inte bra alls. Jag har en foderhink i handen så hon följer med mig in i hagen, där jag tömmer ut fodret på marken så att hon har något att syssla med medan jag stänger igen elstängslet. Josefins syster, Viola, går i en angränsande hage. Nu ser jag att hon har rett sig ett bo i sitt skjul. Halm, gräs och havre har hon burit in. Det betyder att hon snart ska föda. 

Men nu har Viola fått vittring på Josefins uthällda frukost och inget elstängsel kan stoppa henne. Så förenas syskonen i samma hage och glufsar i sig. Själv har jag inte ätit frukost än. Det lär dröja, tänker jag, och undrar om vi ska hinna till dagis och jobb. Jag blir tvungen att stänga av elstängslet, försöka locka tillbaka Viola till hennes hage med mera foder och hoppas att de båda grisarna lugnar ner sig. Ett par steg från hagen hör jag att något lufsar. Josefin har flytt igen. Mera foder att locka med, och så följer hon med mig. Den här gången till uthuset där getterna brukar bo på vintern. Isoleringscell. Inga permissioner, inga besök, ingen TV. Bom på utsidan.

När alla djur är matade och har vatten, när hustru och barn är på väg till dagis och arbete och jag har fått i mig en blixtfrukost går jag till bilen för att åka till jobbet. Det är tyst. Ingen lufsar utom jag. Men något hörs: någon flåsar. Viola har grävt ner sig i sitt halmbo och stånkar högljutt. Kultingar på gång? Jag behöver verkligen komma iväg. Den havande tittar upp och möter min blick. Klartecken att åka. Det här klarar hon. När jag kommer hem från jobbet har hon fått tio kultingar. En död får jag bära bort, men nio prickiga, pigga små grisar lever och klättrar omkring på sin mamma. 


fredag 23 augusti 2013

Säljes: gul squash






















Vi tror att det snart är kultingdags. Josefin börjar vara tjock och Viola är enorm. I helgen eller i början av nästa vecka borde kultingarna komma. Nu är det full fart för att få separata hagar klara åt mödrarna. Stängselstolpar, eltråd, grindar, hyddor. 

Samtidigt växer det i landen. Nu spottar de ur sig squash med väldig fart. Vi hinner inte äta upp alla själva, så vi säljer istället. 10:- för en fin gul squash, som den på bilden - hör av dig om du är hungrig! Tunna skivor av squash med basilika och parmesan eller mozzarella på är inte dumt, om de får vara en stund i ugnen.


lördag 17 augusti 2013

Respekt


























Vi hyrde en galt i början av maj. Tanken var att han skulle betäcka våra två linderödsgyltor, Josefin och Viola. Han kom hem till oss på kvällen, nosade runt i hagen lite, och nästa dag skred han till verket. 

När tuppen parar sig hönan går ingen tid förlorad. Han hoppar på henne, nyper tag i hennes nacke med näbben och mindre än ett ögonblick senare är saken klar. Han drar vidare. Om våra befjädrade vänner har några känslor att tala om, är det inget som kommer till uttryck vid tillfällen som dessa. 

När getterna brunstar och bocken fattar galoppen inleds en plågsamt utdragen kamp, ackompanjerad av diverse exotiska läten från båda håll. Bocken jagar geten varv efter varv runt hagen, tills hon inte verkar orka springa längre och blir tvungen att släppa till av ren utmattning. Resten är mest en formalitet. 

Med grisarna är det annorlunda. När galten Agaton vid upprepade tillfällen under en och samma dag delade med sig av sina gener till Viola och Josefin syntes inga spår av manliga maktdemonstrationer eller ovilja från det kvinnliga hållet. Det var snarare en jämlik kärleksakt som utspelades inför våra häpna ögon, ömsint och omsorgsfull. Även om grisarna tycktes vara helt obesvärade av publikens närvaro framstår deras parning som en privatsak och inget spektakel. Tar vi hem en galt igen ska jag vända mig bort i respekt.

onsdag 14 augusti 2013

Trädgårdsmarknad 15/9






































Vi ska ha en marknad hemma i trädgården, den 15 september klockan 12-15. Vi och några andra pytteproducenter kommer att sälja hemproducerade grönsaker, plantor och annat. Det kommer också att finnas soppa, bröd och kaffe att köpa. Man kan hälsa på våra djur.
Varför gör vi detta? Av samma skäl som allt annat vi hittar på - vi tror att det blir kul. Och så hoppas vi att:

... den som inte producerar så mycket av sin egen mat ska bli inspirerad att prova själv
... bra diskussioner ska uppstå om människor med gemensamma intressen samlas
... alla ni som brukar fråga en massa om våra djur och odlingar kommer att gilla det

Vår marknad är också en liten undersökning - går det att locka ut folk från stan till vildmarken, för att handla våra produkter? Vad går att sälja, som man kan producera på en liten gård? Finns det utrymme för att göra vår verksamhet större och kanske, på sikt, jobba lite mera hemma och lite mindre i stan? Vill vi det?

Många pratar om det småskaliga, närproducerade och ekologiska, men om det bara är en tillfällig trend eller faktiskt betyder något vet jag inte! Det är spännande tider.

lördag 10 augusti 2013

Nära döden





















Har man djur kommer man närmare livet. Man ser djuren växa, para sig och få ungar. Man kommer också närmare döden. Till exempel när en get ligger förlamad en morgon och måste avlivas. Eller när mården har tagit sig in i hönsgården och rivit ihjäl nästan alla de nya kycklingarna. Eller när geten föder fyra killingar, istället för en eller två. Den fjärde är inte mycket mer än ett foster, liten som en tumme, och kan med knapp nöd lyfta lite på huvudet. Hon dör efter några timmar. Den tredje är lika stor som nummer ett och två, men geten har bara två spenar. Det blir konkurrens om mjölken och den svagaste blir utan. Hon växer dåligt och är död efter några veckor. Förloppet borde vara förutsägbart, men vi fattar för sent när det händer första gången, och kommer inte igång med flaskmatningen i tid. 

Vi gör så gott vi kan och lär oss lite i taget. Naturen skapar ett överflöd av liv, men tar också tillbaka det. Individerna är snabba skisser. En del får vara kvar ett tag och en del suddas ut. Döden är vanlig.

torsdag 8 augusti 2013

Utan mellanhänder

Jag bor alltså på landet, med min familj. Vi odlar grönsaker, frukt och bär, i liten skala, och har några djur: två linderödsgrisar, fyra dvärggetter och några höns. Både jag och min hustru jobbar i stan, så vi är inte självförsörjande här hemma, även om vi strävar så smått åt det hållet.

Att leva som vi gör innebär att mycket tid är uppbunden. Vi kan inte sticka iväg någonstans en helg på ren impuls, för då klarar sig inte djuren. Om vi vill ha egna grönsaker måste vi så, rensa och gallra i grönsakslandet, och vattna om det blir torrt. Och så vidare, och så vidare.

Men att leva som vi gör är också att leva nära de grundläggande villkoren för vår egen existens. Vi vet hur vår morot har blivit till, och vi har själva varit med i hela processen, från frö till middag. Det är en liten del av livet som kan levas utan mellanhänder.


 

måndag 5 augusti 2013

Nytt bete














Vår lilla getflock på nytt bete. Från vänster till höger: Svarta Lalla, Selma, Bruna Lalla. Bocken Lille Skutt är också där, men utanför bild. Getterna är som hypnotiserade av allt gräs.