Förälder funderar

Att vara förälder ger oändligt många tillfällen till upplevelser av otillräcklighet, självrannsakan och dåligt samvete. Som vuxen måste jag fatta massor av beslut åt mina barn, ibland genomtänkt, ibland på impuls, och allt som oftast infinner sig frågan om beslutet var rätt eller om jag har förstört min avkomma för alltid. Det sliter hårt! Tre- och sexåringen lockar fram både mina bästa och mina sämsta sidor när de envetet gnuggar sina viljor mot min för att vi ska lära känna varandra och oss själva - och det kan man lugnt säga att vi gör. Att vara förälder är att köra en mixerstav rakt ner i identiteten och försöka att pussla ihop sig själv på nytt. Och samtidigt göra sitt bästa för att inte fördärva de små.  

Bekanta från stan brukar kommentera att våra barn växer upp nära naturen, jorden och djuren, med allt vad det innebär, och för det mesta tänker de att det är en bra miljö att vara barn i. Jag vet inte. Jag undrar ofta. Många uppfattar vårt liv som exotiskt och ovanligt. Det gör inte barnen. Hönsen och grisarna är långt mer spännande i mina ögon än i deras - för mig är djuren ett aktivt val, för barnen är de scenografi. 

Kanske kommer våra barn att ta efter vår livsstil, helt eller delvis, när de växer upp. Kanske kommer djur och odling att stå dem upp i halsen. Jag kan inte se att det skulle vara bättre om de levde som jag än om de inte gjorde det. Men något som jag hoppas att de ska upptäcka, kanske genom mitt och min hustrus exempel, är att hängivenhet och ansträngning kan berika tillvaron. Ofta, åtminstone. Fast det kan också stressa och slita. Se där - tvivel igen. Kanske borde man tvinga sig till vila lite oftare?

Å andra sidan: Igår eftermiddag tog jag och treåringen traktorn till grannen och hämtade ett lass hästgödsel. Pojken fick manövrera traktorskopan för första gången, och lyste av stolthet. Det gjorde även hans far. En fokuserad insats mot ett gemensamt mål. Samhörighet. I sådana ögonblick finns inga tvivel.