Nytt år, gamla instinkter

Grisars väg in i ny hage. Skymningsljus. Jag går bakom lille Pigge. Han är rätt tveksam. Så kommer han till öppningen där uppbökad och många gånger genomletad jord möter nya hagens orörda gräs. Inga eltrådar som stoppar honom. Han tar klivet in, och i samma stund hör jag en förändring. Pigge andas djupare, av spänning och av nyfikenhet. Viola och Violetta är där före honom. På några minuter har de blivit silhuetter och snart ser jag dem inte ens på några meters håll. Men jag hör prasslet av torrt gräs och torra löv mot trynen. Urgamla instinkter. 

Mot framtiden

 

"Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man."

Morgonpromenad vid motorvägen i Älvsjö. Jag är på konferens om "framtidens läromedel" och går en sväng för att blidka kroppen, som inte får någon djurrunda idag. 

Dånet är häpnadsväckande. Det är så länge sedan jag rörde mig i en sådan här miljö att jag har glömt hur det låter. Så får jag syn på en buske full med nypon. Första impulsen är att plocka och ta hem dem, men jag hejdar mig när jag inser att de växer i motorvägsmarinad.

Samtidens tankar om framtiden: Alla ska bo tätt i en stor stad. Alla ska konsumera vad någon annan har producerat. Alla ska tävla. Alla ska vara specialiserade. Ingen får ha överblick.

Det är slående hur tankarna formas av omgivningen. När jag går omkring där hemma kan jag få för mig att det är ganska gott om plats i Sverige, för folk som är lite olika och gör lite som de vill. Som kan lite av varje och hjälper varandra. Som ibland umgås och ibland har vett att lämna varandra ifred.

Men: Idag är det framtiden som gäller. Imorgon får vi se.

Tänka framåt

I söndags hade vi vår höstmarknad i trädgården, för andra året i rad. Jag hade ställt upp traktorn med vagn på gräsmattan, och från flaket sålde vi vad vi hade ur våra odlingar. Andra småproducenter och hantverkare från trakten sålde sina saker; honung, sylt och saft, fårskinn, surdegsbröd och ullhantverk. En grannfamilj ordnade ponnyridning för barn och vi hade fixat fiskdamm och servering. Det kom folk från alla möjliga håll - Östra Ryd, Gårdeby, Höversby, Ringstorp, Söderköping, Norrköping, Linköping, Kisa... - och det blev en jättetrevlig eftermiddag. Alla var glada, positiva, intresserade och verkade gilla arrangemanget. Besökarnas respons är så inspirerande!

I år har vi provat olika sätt att sälja vad vi odlar. Förutom vår egen marknad har vi varit med på torg- och småbrukardagar, och det har varit blandade upplevelser. Det har varit trevligt, men ur ett ekonomiskt perspektiv ganska ointressant. Det tar mycket tid att förbereda, och man vet inte hur mycket man får sälja. Bättre har det gått att sälja färdigpackade grönsakskassar på beställning. Många verkar tycka att det är kul att få en kasse med lite av varje, och upptäcka nya grönsaker, eller välbekanta grönsaker med obekanta färger och former. 

Nu filar vi på ännu bättre upplägg till nästa säsong: Sälja abonnemang på större laddningar, med leverans varannan vecka? Sälja till någon restaurang? Odla på beställning? Men vad ska vi odla? Kom gärna med förslag! 

Förälder funderar

Att vara förälder ger oändligt många tillfällen till upplevelser av otillräcklighet, självrannsakan och dåligt samvete. Som vuxen måste jag fatta massor av beslut åt mina barn, ibland genomtänkt, ibland på impuls, och allt som oftast infinner sig frågan om beslutet var rätt eller om jag har förstört min avkomma för alltid. Det sliter hårt! Tre- och sexåringen lockar fram både mina bästa och mina sämsta sidor när de envetet gnuggar sina viljor mot min för att vi ska lära känna varandra och oss själva - och det kan man lugnt säga att vi gör. Att vara förälder är att köra en mixerstav rakt ner i identiteten och försöka att pussla ihop sig själv på nytt. Och samtidigt göra sitt bästa för att inte fördärva de små.  

Bekanta från stan brukar kommentera att våra barn växer upp nära naturen, jorden och djuren, med allt vad det innebär, och för det mesta tänker de att det är en bra miljö att vara barn i. Jag vet inte. Jag undrar ofta. Många uppfattar vårt liv som exotiskt och ovanligt. Det gör inte barnen. Hönsen och grisarna är långt mer spännande i mina ögon än i deras - för mig är djuren ett aktivt val, för barnen är de scenografi. 

Kanske kommer våra barn att ta efter vår livsstil, helt eller delvis, när de växer upp. Kanske kommer djur och odling att stå dem upp i halsen. Jag kan inte se att det skulle vara bättre om de levde som jag än om de inte gjorde det. Men något som jag hoppas att de ska upptäcka, kanske genom mitt och min hustrus exempel, är att hängivenhet och ansträngning kan berika tillvaron. Ofta, åtminstone. Fast det kan också stressa och slita. Se där - tvivel igen. Kanske borde man tvinga sig till vila lite oftare?

Å andra sidan: Igår eftermiddag tog jag och treåringen traktorn till grannen och hämtade ett lass hästgödsel. Pojken fick manövrera traktorskopan för första gången, och lyste av stolthet. Det gjorde även hans far. En fokuserad insats mot ett gemensamt mål. Samhörighet. I sådana ögonblick finns inga tvivel.

Rensa ogräs

På alla fyra i grönsakslandet. Från hönsgården det typiska "Jag har värpt ett ägg!"-kacklet, som man snart lär sig att känna igen. Det sträva, skrapande ljudet av grisskinn mot plåt. Viola älskar att gnugga sidan mot ingången till sitt skjul. Ett dammoln när hennes mörkbruna borst släpper ifrån sig intorkad jord. Hon suckar dovt och går och lägger sig i en lerig grop för att vila. Fågelsång från alla håll. Jag är dålig på fåglar, men hör att det är många olika. Fasanen känner jag i alla fall igen. Han är aldrig långt borta. Hans korta, lite löjliga tut hörs ibland från ena hållet och ibland från det andra. Någon gång är han framme vid hönsgården och kollar läget, men när han ser mig flyr han i vild panik. Samma sak med den brunvita katten som har börjat stryka omkring här. Alltid närvarande, men aldrig för nära.

Händerna jobbar, tankarna kommer och går. Jag rör mig långsamt framåt i raderna. Morötter, lök, morötter, lök, rödbetor, spenat... Sitter på knä och hasar fram en liten bit i taget. Jag tänker mycket på de vackra ogräsnamnen: åkerspergel, svinmålla, våtarv, kvickrot. Ogräset ska bort och plantorna gallras. Det tar den tid det tar och sedan är det gjort. Det är konkret, begripligt och mycket tydligt. Få saker är lika tillfredsställande: Att rensa bort det onödiga så att det man vill behålla får plats att utvecklas. I grönsakslandet och i tankarna.

På gång

Mina riktlinjer

Jag läser om grisskötsel på Jordbruksverkets hemsida och tar förundrat del av riktlinjer för uppfödare:

      Du får inte begränsa grisarnas rörelsefrihet genom att fästa en tyngd eller någon annat 
      föremål på grisen.
  
      Du får inte heller begränsa rörelsefriheten genom att binda ihop olika kroppsdelar av
      grisen eller genom att binda ihop djur med varandra /.../

• Du får inte aga eller driva på dina grisar med redskap som kan såra eller skada djuren.
• Du får inte använda elektriska pådrivare.
• Ge dina grisar tillräckligt med utrymme för att de ska kunna förflytta sig.

Sverige är, om jag inte är felinformerad, världsledande på djurskydd och djurrätt. Ändå är det den här typen av instruktioner som först möter den som vill veta hur man sköter grisar, dvs kärnfulla förmaningar om att inte behandla djuren sadistiskt. Är det så illa ställt med svinskötseln att det behövs, undrar jag?

Här kommer mina riktlinjer. Det är fritt fram för andra svinmän och -kvinnor att tillämpa eller förbättra dem.

Rätt grisar
Satsa på lurviga linderödssvin istället för kala, skära industrigrisar. Linderödssvin är byggda för att gå ute i det svenska klimatet hela året. Eftersom de inte är avlade med snabb muskeltillväxt som enda mål är de friskare än institutionssvin och behöver inga vacciner eller häxkurer för att kunna leva.

Rätt boende
Ha grisarna i en hage där de kan böka året om, och ge dem ett vindskydd med mycket halm att gräva ner sig i om det blir kallt. Fläskfabrikernas betonggolv, energislukande fläktar och utgödslingssystem behövs bara om man absolut vill ha många klena grisar på en liten yta, inomhus. Och varför skulle man vilja det?

Rätt antal   
Ha inte fler djur än att du hinner klappa och klia dem varje morgon och kväll. Då ser du hela tiden hur de mår och grisarna lär sig att lita på dig. Att ha fler grisar än man kan hålla i huvudet är bara intressant för den som vill tjäna pengar på grisarnas bekostnad, inte för den som är intresserad av ett levande och balanserat kretslopp där både du och grisarna ingår.

Rätt foder
Utegrisar hittar allt möjligt ätbart i hagen - gräs och ogräs, mask och larver. Kanske en och annan sork. Ge dem också bra och näringsrik mat som annars skulle ha slängts - överblivet bröd, utsorterad potatis, rotfruktsskal, matrester osv. Grisar kan leva gott och växa fort på massproducerat svinfoder, men jag kan inte komma på någon anledning att ge dem det. Särskilt inte när det innehåller ingredienser från när och fjärran som odlas på tveksamma sätt och sedan transporteras, bearbetas, blandas och hanteras i många led innan det når grisarna. Att låta svenska grisar äta svensk mat verkar vara ett rimligare alternativ.