Jag är uppvuxen i staden och har flyttat till landet i vuxen ålder. Nu bor jag på landet och jobbar i staden. Två världar? En påtaglig skillnad är att mycket av stadens trygghet saknas på landet. Eftersom vi har egen brunn händer det att det inte kommer vatten i kranen, när det har regnat för lite. Eftersom vi har egen pelletspanna händer det att att vi har det iskallt i hela huset. Pannan går regelmässigt sönder inför långhelger. Eftersom vi bor nära naturen kommer naturen in till oss ibland. På hösten och vintern hör vi mössen springa i väggarna, och får fånga dem i råttfällor i källaren, under diskbänken och, som i morse, i badrummet (bilden).
Jag har aldrig sett möss i en stad. Jag har aldrig varit med om att värmen eller vattnet har tagit slut i en stad. I staden är det rent och allting fungerar. Naturen får hållas i reservat, och man blir inte smutsig om fingrarna. Det skapar trygghet. De senaste årens konsumtionsinriktade likriktning av städerna gör tryggheten än mer fulländad: köpcentra, butikskedjor, matställen, samma, samma - överallt. Igenkänning ger trygghet, ger mening.
Men trygghet kanske är en illusion! Och när illusionen blir tillräckligt omfattande, och vi blir tillräckligt många som tror på den, glömmer vi att den inte är verklig. När vi omges av logotyper, hel- och halvfabrikat, paketlösningar, abonnemang, medlemskap, bonuspoäng och rituell konsumtion är vi kanske där - i en falsk trygghet som har blivit äkta för att vi har glömt att det var ett trick. Vi blir aldrig smutsiga och vi slipper att fundera på det basala. Om vattnet i kranen aldrig tar slut är det lättare att glömma att allt ska ta slut en dag.
På landet är gränserna mellan civilisationen och naturen mindre definitiva än i staden. Här finns ingen potempkinkuliss av ständigt upplysta butikskedjeskyltar som upprätthåller en bild av evighet. Här är det mörkt på natten om månen inte lyser. Kulissen består av träd som fäller löven när sommaren är slut, och kanske blåser omkull i en Per- eller Gudrunstorm. Det är tydligt att tillvaron är ett provisorium. Mitt hus är en tillfällig barrikad mot väder och vind, som kommer att slukas av naturen när det är dags. Min existens är en tillfällig barrikad mot oändligheten. Det är höst och mössen knaprar i väggarna. Även om jag tog en av dem i fällan igår kväll, och en annan i morse, vet jag att det förr eller senare är mössen som tar mig.
En viss dysterhet smyger sig på när inga gatlyktor finns som kan få oss att glömma mörkret. Kanske är det bättre att bo i staden, där tryggheten är svårare att genomskåda och det förgängliga mindre påtagligt. Eller är det bättre att bo på landet, där det eviga kretsloppet blir en del av vardagen? Hellre sanning än lögn, skulle de flesta säga, men om sanningen är att sjukdom och död väntar oss kanske vi mår bättre av att inte påminnas om den varje dag... Två världar och valet är inte givet. Livet är en hypotes som man prövar genom att leva, på ena eller andra sättet. Eller båda.
