Mot framtiden

 

"Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man."

Morgonpromenad vid motorvägen i Älvsjö. Jag är på konferens om "framtidens läromedel" och går en sväng för att blidka kroppen, som inte får någon djurrunda idag. 

Dånet är häpnadsväckande. Det är så länge sedan jag rörde mig i en sådan här miljö att jag har glömt hur det låter. Så får jag syn på en buske full med nypon. Första impulsen är att plocka och ta hem dem, men jag hejdar mig när jag inser att de växer i motorvägsmarinad.

Samtidens tankar om framtiden: Alla ska bo tätt i en stor stad. Alla ska konsumera vad någon annan har producerat. Alla ska tävla. Alla ska vara specialiserade. Ingen får ha överblick.

Det är slående hur tankarna formas av omgivningen. När jag går omkring där hemma kan jag få för mig att det är ganska gott om plats i Sverige, för folk som är lite olika och gör lite som de vill. Som kan lite av varje och hjälper varandra. Som ibland umgås och ibland har vett att lämna varandra ifred.

Men: Idag är det framtiden som gäller. Imorgon får vi se.

Tänka framåt

I söndags hade vi vår höstmarknad i trädgården, för andra året i rad. Jag hade ställt upp traktorn med vagn på gräsmattan, och från flaket sålde vi vad vi hade ur våra odlingar. Andra småproducenter och hantverkare från trakten sålde sina saker; honung, sylt och saft, fårskinn, surdegsbröd och ullhantverk. En grannfamilj ordnade ponnyridning för barn och vi hade fixat fiskdamm och servering. Det kom folk från alla möjliga håll - Östra Ryd, Gårdeby, Höversby, Ringstorp, Söderköping, Norrköping, Linköping, Kisa... - och det blev en jättetrevlig eftermiddag. Alla var glada, positiva, intresserade och verkade gilla arrangemanget. Besökarnas respons är så inspirerande!

I år har vi provat olika sätt att sälja vad vi odlar. Förutom vår egen marknad har vi varit med på torg- och småbrukardagar, och det har varit blandade upplevelser. Det har varit trevligt, men ur ett ekonomiskt perspektiv ganska ointressant. Det tar mycket tid att förbereda, och man vet inte hur mycket man får sälja. Bättre har det gått att sälja färdigpackade grönsakskassar på beställning. Många verkar tycka att det är kul att få en kasse med lite av varje, och upptäcka nya grönsaker, eller välbekanta grönsaker med obekanta färger och former. 

Nu filar vi på ännu bättre upplägg till nästa säsong: Sälja abonnemang på större laddningar, med leverans varannan vecka? Sälja till någon restaurang? Odla på beställning? Men vad ska vi odla? Kom gärna med förslag! 

Förälder funderar

Att vara förälder ger oändligt många tillfällen till upplevelser av otillräcklighet, självrannsakan och dåligt samvete. Som vuxen måste jag fatta massor av beslut åt mina barn, ibland genomtänkt, ibland på impuls, och allt som oftast infinner sig frågan om beslutet var rätt eller om jag har förstört min avkomma för alltid. Det sliter hårt! Tre- och sexåringen lockar fram både mina bästa och mina sämsta sidor när de envetet gnuggar sina viljor mot min för att vi ska lära känna varandra och oss själva - och det kan man lugnt säga att vi gör. Att vara förälder är att köra en mixerstav rakt ner i identiteten och försöka att pussla ihop sig själv på nytt. Och samtidigt göra sitt bästa för att inte fördärva de små.  

Bekanta från stan brukar kommentera att våra barn växer upp nära naturen, jorden och djuren, med allt vad det innebär, och för det mesta tänker de att det är en bra miljö att vara barn i. Jag vet inte. Jag undrar ofta. Många uppfattar vårt liv som exotiskt och ovanligt. Det gör inte barnen. Hönsen och grisarna är långt mer spännande i mina ögon än i deras - för mig är djuren ett aktivt val, för barnen är de scenografi. 

Kanske kommer våra barn att ta efter vår livsstil, helt eller delvis, när de växer upp. Kanske kommer djur och odling att stå dem upp i halsen. Jag kan inte se att det skulle vara bättre om de levde som jag än om de inte gjorde det. Men något som jag hoppas att de ska upptäcka, kanske genom mitt och min hustrus exempel, är att hängivenhet och ansträngning kan berika tillvaron. Ofta, åtminstone. Fast det kan också stressa och slita. Se där - tvivel igen. Kanske borde man tvinga sig till vila lite oftare?

Å andra sidan: Igår eftermiddag tog jag och treåringen traktorn till grannen och hämtade ett lass hästgödsel. Pojken fick manövrera traktorskopan för första gången, och lyste av stolthet. Det gjorde även hans far. En fokuserad insats mot ett gemensamt mål. Samhörighet. I sådana ögonblick finns inga tvivel.

Rensa ogräs

På alla fyra i grönsakslandet. Från hönsgården det typiska "Jag har värpt ett ägg!"-kacklet, som man snart lär sig att känna igen. Det sträva, skrapande ljudet av grisskinn mot plåt. Viola älskar att gnugga sidan mot ingången till sitt skjul. Ett dammoln när hennes mörkbruna borst släpper ifrån sig intorkad jord. Hon suckar dovt och går och lägger sig i en lerig grop för att vila. Fågelsång från alla håll. Jag är dålig på fåglar, men hör att det är många olika. Fasanen känner jag i alla fall igen. Han är aldrig långt borta. Hans korta, lite löjliga tut hörs ibland från ena hållet och ibland från det andra. Någon gång är han framme vid hönsgården och kollar läget, men när han ser mig flyr han i vild panik. Samma sak med den brunvita katten som har börjat stryka omkring här. Alltid närvarande, men aldrig för nära.

Händerna jobbar, tankarna kommer och går. Jag rör mig långsamt framåt i raderna. Morötter, lök, morötter, lök, rödbetor, spenat... Sitter på knä och hasar fram en liten bit i taget. Jag tänker mycket på de vackra ogräsnamnen: åkerspergel, svinmålla, våtarv, kvickrot. Ogräset ska bort och plantorna gallras. Det tar den tid det tar och sedan är det gjort. Det är konkret, begripligt och mycket tydligt. Få saker är lika tillfredsställande: Att rensa bort det onödiga så att det man vill behålla får plats att utvecklas. I grönsakslandet och i tankarna.

På gång

Mina riktlinjer

Jag läser om grisskötsel på Jordbruksverkets hemsida och tar förundrat del av riktlinjer för uppfödare:

      Du får inte begränsa grisarnas rörelsefrihet genom att fästa en tyngd eller någon annat 
      föremål på grisen.
  
      Du får inte heller begränsa rörelsefriheten genom att binda ihop olika kroppsdelar av
      grisen eller genom att binda ihop djur med varandra /.../

• Du får inte aga eller driva på dina grisar med redskap som kan såra eller skada djuren.
• Du får inte använda elektriska pådrivare.
• Ge dina grisar tillräckligt med utrymme för att de ska kunna förflytta sig.

Sverige är, om jag inte är felinformerad, världsledande på djurskydd och djurrätt. Ändå är det den här typen av instruktioner som först möter den som vill veta hur man sköter grisar, dvs kärnfulla förmaningar om att inte behandla djuren sadistiskt. Är det så illa ställt med svinskötseln att det behövs, undrar jag?

Här kommer mina riktlinjer. Det är fritt fram för andra svinmän och -kvinnor att tillämpa eller förbättra dem.

Rätt grisar
Satsa på lurviga linderödssvin istället för kala, skära industrigrisar. Linderödssvin är byggda för att gå ute i det svenska klimatet hela året. Eftersom de inte är avlade med snabb muskeltillväxt som enda mål är de friskare än institutionssvin och behöver inga vacciner eller häxkurer för att kunna leva.

Rätt boende
Ha grisarna i en hage där de kan böka året om, och ge dem ett vindskydd med mycket halm att gräva ner sig i om det blir kallt. Fläskfabrikernas betonggolv, energislukande fläktar och utgödslingssystem behövs bara om man absolut vill ha många klena grisar på en liten yta, inomhus. Och varför skulle man vilja det?

Rätt antal   
Ha inte fler djur än att du hinner klappa och klia dem varje morgon och kväll. Då ser du hela tiden hur de mår och grisarna lär sig att lita på dig. Att ha fler grisar än man kan hålla i huvudet är bara intressant för den som vill tjäna pengar på grisarnas bekostnad, inte för den som är intresserad av ett levande och balanserat kretslopp där både du och grisarna ingår.

Rätt foder
Utegrisar hittar allt möjligt ätbart i hagen - gräs och ogräs, mask och larver. Kanske en och annan sork. Ge dem också bra och näringsrik mat som annars skulle ha slängts - överblivet bröd, utsorterad potatis, rotfruktsskal, matrester osv. Grisar kan leva gott och växa fort på massproducerat svinfoder, men jag kan inte komma på någon anledning att ge dem det. Särskilt inte när det innehåller ingredienser från när och fjärran som odlas på tveksamma sätt och sedan transporteras, bearbetas, blandas och hanteras i många led innan det når grisarna. Att låta svenska grisar äta svensk mat verkar vara ett rimligare alternativ.  
  

Fullt ös

Och så händer allt på en gång. Ena dagen ska potatisen ner, och vi kopplar den antika, svensktillverkade potatissättaren "Favorit" efter traktorn och kör igång. Traktorn går på lägsta fart över gärdet, medan jag styr och försöker hålla raka rader. Treåringen sitter i mitt knä och min hustru halvhänger bakpå "Favorit", och ser till att potatisarna kommer i jämn följd, genom rören som leder ner i fårorna. Två rader åt gången, och några timmar senare är 100 kg sättpotatis i jorden. Vilken genial apparat! Den plöjer upp fårorna, matar ner potatisarna och kupar ihop efter sig.

Andra dagen börjar vi så grönsakslandet. Grisarna har plöjt och rensat, traktorn har kultiverat. Krattar och sår gör vi manuellt. Till kvällen har vi 100 löpmeter morotsfrö i landet, 75 meter lök, 25 meter palsternacka och 20 meter ärter. Och minst 2/3 av landet kvar att så.

Nätterna blir kortare och dagarna längre i mer än en bemärkelse. Träningsvärk och tillfredsställelse. Så har hönan ruvat sina 21 dagar och äggen kläcks. Åtta nya kycklingar i olika färger och mönster. 

Ingenting blir färdigt och ingenting tar slut. Allting bara börjar om. Det är intensivt och levande. Ibland är det vi som river i jorden, ibland är det andra.

Enter Dexta

I höstas skrev jag om hur vi skulle omvandla en hård leråker, full av kvickrot, till odlingar, med grisarnas hjälp. Vi hade hört och läst om grisarnas förmåga att utrota ogräs genom att böka upp det och äta dess rötter, samtidigt som de skulle gödsla jorden och därigenom göra den både ogräsfri och näringsrik. Nu kan vi se resultatet.

Grisarna betar ner ogräset ordentligt, jäms med marken, och de bökar upp rötterna helt enligt handboken. Däremot ser vi inte att de äter upp rötterna, så de ligger kvar. Säkert är det rejält tröttande för kvickroten att bli uppdragen ut jorden och ligga med rötterna fria för väder och vind. Men kvickrot är kvickrot. Den ger sig inte utan vidare. 

Vidare ser vi hur den leriga jorden packas ihop av grisarnas klövar. Grishagen efter vintern var alltså en kompakt skorpa med uppstickande ogräsrötter. Att försöka att så något i detta var otänkbart, även om utgångsläget var bättre än det vi hade för ett år sedan, då hela ytan var en frodig kvickrotsmatta. 

En del odlingar kan vi ändå göra genom att lägga ut flera lager pappkartong på marken, och fylla på med gödsel och ny jord ovanpå den. På det viset har vi kunnat sätta ut rabarberplantor och krusbärsbuskar. Men det är ett dyrt och tidsödande sätt att odla, eftersom det kräver inköp av ny jord och insamling av stora mängder papp. 

Lösningen heter Fordson Dexta, en blå liten traktor, troligen från slutet av femtiotalet, som vi hittade på annons. Killen som sålde den hade själv helrenoverat den till jättefint skick, och nu har den med kultivatorns hjälp förvandlat lerskorpan till ett fint pulver som vi tror att potatis kan växa i. Fortsättning följer.

Om ägg

Framåt kvällen går vi till hönshuset och hämtar ägg. Det är alltid lite spännande, för man vet inte hur många ägg man kommer att hitta eller var de kommer att ligga. Ibland ligger de i värpredena (där vi har tänkt att hönsen ska värpa...) och ibland lite var som helst. Det låter klyschigt, men man känner sig rik när man hämtar äggen. De bara ligger där, dag efter dag, och hönsen låter oss hämta dem utan att protestera. Ibland vill en höna ruva på äggen och är det tillräckligt varmt för att kycklingarna ska kunna klara sig när de har kläckts låter vi henne göra det. Just nu ligger en av våra bruna hönor och värmer tio ägg. I 21 dagar ligger hon stilla och reser sig bara som hastigast för att dricka en droppe vatten eller äta en smula. Med lite tur har vi nya kycklingar den 7 maj!

Egna ägg skiljer sig från dem man köper i affären på flera sätt. De varierar mera i storlek och form. Ibland är de mindre, ibland har de två gulor och är enorma, ibland är de avlånga eller lite knöliga. De varierar också betydligt mera i färg. Eftersom vi har en flock med blandade raser blir äggen allt annat än kritvita: De kan bli ljus- eller mörkbruna, gröna, grå, till och med ljusblå. Ibland är de prickiga. Skalen är oftast hårdare än kartongäggens, och äggvitan är spänstigare. Men den allra mest påfallande skillnaden är äggulan. Alla affärens ägg har ljusa, bleka gulor. Det beror på att industrihöns föds upp på industrifoder, och det gör de i såväl konventionell som ekologisk äggproduktion. Höns som har tillgång till bete under växtsäsongen, eller t ex torkade nässlor under höst och vinter, värper ägg med orange gula.

Tre veckor

Uppdraget: Att flytta grisarna från gamla hagen till grönsakslandet, för att få det rensat inför odlingssäsongen. 

Första lördagen: Jag ställer in bilsläpet med gallergrindar i grishagen. Jag bygger en liten ramp av en lastpall och bräder, så att grisarna enkelt kan klättra upp på kärran. Jag hämtar en hink med godis, lockar med mig grisarna och säger uppmuntrande saker till dem för att de ska kliva uppför rampen. Vilket de inte gör. Så småningom ger jag upp.

Andra lördagen: Jag bygger en längre ramp upp till bilsläpet, så att grisarna inte behöver klättra så brant för att komma upp. Jag täcker rampen med skivor, så att det inte är otäcka springor i den som kan skrämma grisarna. Jag klär kärrans gallergrindar med masonitskivor, för att göra det lite mer ombonat, och ställer upp några skivor som en fålla kring rampen. Jag hämtar hinken och föreslår för grisarna att de ska följa med upp på kärran. Efter många om och men är lilla Violetta uppe. Men mamma Viola är inte övertygad om att detta är en bra idé. Hon tar sig halvvägs uppför rampen, ändrar sig, vänder, river ner fållan, rymmer ut ur hagen, vägrar samarbeta. Ibland är hon jättedålig på att lyssna. Så småningom får jag tillbaka henne in i hagen, och ger sedan upp. Jag skriver ett inlägg på alternativ.nu och får svar som uppmuntrar till fortsatt kamp. Jag kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna. Siktar på nästa helg.

Tredje lördagen: Jag lagar rampen, som grisarna har pajat under veckan. Jag bygger en rejält förstärkt fålla omkring den, av masonitklädda lastpallar på kant, förankrade i jorden med ett antal trästolpar. Jag sågar till en plywoodskiva, lika bred som fållan, att stänga med bakom grisarna om jag, rent hypotetiskt, skulle få in dem i den. Jag hämtar hinken. Grisarna följer med. In i fållan. Uppför rampen. Tänker Viola vända? Det verkar så. Min hustru stänger påpassligt till med plywoodskivan. Kraftmätning mellan kvinna och sugga. 100 kilo gris förmår intet mot min kvinna när hon har tillgång till plywood. Viola och Violetta traskar uppför hela rampen, upp på kärran. Vi stänger om dem. Vi kör dem till nya hagen. De stormtrivs.

Det finns stunder då jag vill sluta med djur. När det är för krångligt och jag inte vet hur jag ska komma vidare. Men så här är det: Att lösa problem och att övervinna motgångar är det mest utvecklande som finns. När grisarna äntligen är i sin nya hage är jag så uppfylld av framgången att jag inte kan tänka på något annat på länge. 

Det är så man växer och lär sig saker: Man utsätter sig för det obekanta och man misslyckas, om och om igen. Men man ger inte upp. Till sist fattar man hur man ska göra. 



 

Ställa krav

Ett av grisens mest grundläggande behov är det att böka i jorden. Bökdriften är så stark att grisen plöjer upp flera decimeter djupa diken i sin hage, bara temperaturen letar sig över nollan och det inte är tjäle i marken. 

Att det inte finns några regler som säger att konventionellt uppfödda industrigrisar måste kunna gå ut och böka någon gång kanske de flesta kan räkna ut med hjälp av en smula fantasi. Fläskkött skulle aldrig kunna vara så ofattbart billigt annars. Men hur är det med ekologiskt fläsk, som kostar bra mycket mer i affären?

Jag har nyligen lärt mig följande:

• För att fläskkött ska få märkas med EU:s ekologiskt-märke räcker det om grisen får gå ut på en betongplatta. Det betyder att sådana ekogrisar aldrig får böka i jorden alls.
  
  
  
  

• För att svenskt fläskkött ska få bli KRAV-märkt (= svenska ekoregler som är hårdare än EU:s) måste grisen ha fått gå ute och böka under minst fyra månader. Det betyder att sådana grisar kan hållas instängda åtta månader om året (och äldre än ett år blir de troligen aldrig).
  

I affären finns alltså inget fläskkött att köpa för pengar, som kommer från en gris som har fått leva utifrån sitt naturliga beteende hela livet, året om. Bara om du köper det allra dyraste KRAV-köttet vet du att grisen har fått gå ut och böka - en del av sitt liv. 

Duger det, tycker du?

Slänga bröd

Man hör så mycket om all mat som slängs. Och så har man grisar. Man säger till sig själv: Tänk om grisarna kunde få äta upp all mat som slängs. Man går till affären med surdegsbageriet, som bakar på närproducerat, ekologiskt mjöl och säger som det är: Jag misstänker att ni slänger bröd. Mina grisar vill ha det. Man räknar med att bli utkastad. 

Och så säger innehavaren: Vi kommer överens om två dagar i veckan när du kommer hit och hämtar brödet. Varpå jag och mina grisar plötsligt får 100 kg prima surdegsbröd varje vecka. Gratis. Som alltså hade hamnat i en sopcontainer annars. 

Vi lever i en märklig tid där det mesta är upp och ner. En enda affär bakar 100 kg lyxbröd för mycket i veckan, bränner upp det och går ändå med vinst. Fem ton bröd om året. Sedan kommer jag och ber att få brödet, vilket jag får. Ingen verkar ens ha slagits av tanken att det kunde användas till något. Så jag bär ut brödet från affären, lastar in det i bilen och kör hem till grisarna med det.

Och i snön utanför entrén till affären sitter en tiggare från Rumänien och vill ha en peng så att han kan handla mat.

Några frågor på det?