På gång

Mina riktlinjer

Jag läser om grisskötsel på Jordbruksverkets hemsida och tar förundrat del av riktlinjer för uppfödare:

      Du får inte begränsa grisarnas rörelsefrihet genom att fästa en tyngd eller någon annat 
      föremål på grisen.
  
      Du får inte heller begränsa rörelsefriheten genom att binda ihop olika kroppsdelar av
      grisen eller genom att binda ihop djur med varandra /.../

• Du får inte aga eller driva på dina grisar med redskap som kan såra eller skada djuren.
• Du får inte använda elektriska pådrivare.
• Ge dina grisar tillräckligt med utrymme för att de ska kunna förflytta sig.

Sverige är, om jag inte är felinformerad, världsledande på djurskydd och djurrätt. Ändå är det den här typen av instruktioner som först möter den som vill veta hur man sköter grisar, dvs kärnfulla förmaningar om att inte behandla djuren sadistiskt. Är det så illa ställt med svinskötseln att det behövs, undrar jag?

Här kommer mina riktlinjer. Det är fritt fram för andra svinmän och -kvinnor att tillämpa eller förbättra dem.

Rätt grisar
Satsa på lurviga linderödssvin istället för kala, skära industrigrisar. Linderödssvin är byggda för att gå ute i det svenska klimatet hela året. Eftersom de inte är avlade med snabb muskeltillväxt som enda mål är de friskare än institutionssvin och behöver inga vacciner eller häxkurer för att kunna leva.

Rätt boende
Ha grisarna i en hage där de kan böka året om, och ge dem ett vindskydd med mycket halm att gräva ner sig i om det blir kallt. Fläskfabrikernas betonggolv, energislukande fläktar och utgödslingssystem behövs bara om man absolut vill ha många klena grisar på en liten yta, inomhus. Och varför skulle man vilja det?

Rätt antal   
Ha inte fler djur än att du hinner klappa och klia dem varje morgon och kväll. Då ser du hela tiden hur de mår och grisarna lär sig att lita på dig. Att ha fler grisar än man kan hålla i huvudet är bara intressant för den som vill tjäna pengar på grisarnas bekostnad, inte för den som är intresserad av ett levande och balanserat kretslopp där både du och grisarna ingår.

Rätt foder
Utegrisar hittar allt möjligt ätbart i hagen - gräs och ogräs, mask och larver. Kanske en och annan sork. Ge dem också bra och näringsrik mat som annars skulle ha slängts - överblivet bröd, utsorterad potatis, rotfruktsskal, matrester osv. Grisar kan leva gott och växa fort på massproducerat svinfoder, men jag kan inte komma på någon anledning att ge dem det. Särskilt inte när det innehåller ingredienser från när och fjärran som odlas på tveksamma sätt och sedan transporteras, bearbetas, blandas och hanteras i många led innan det når grisarna. Att låta svenska grisar äta svensk mat verkar vara ett rimligare alternativ.  
  

Fullt ös

Och så händer allt på en gång. Ena dagen ska potatisen ner, och vi kopplar den antika, svensktillverkade potatissättaren "Favorit" efter traktorn och kör igång. Traktorn går på lägsta fart över gärdet, medan jag styr och försöker hålla raka rader. Treåringen sitter i mitt knä och min hustru halvhänger bakpå "Favorit", och ser till att potatisarna kommer i jämn följd, genom rören som leder ner i fårorna. Två rader åt gången, och några timmar senare är 100 kg sättpotatis i jorden. Vilken genial apparat! Den plöjer upp fårorna, matar ner potatisarna och kupar ihop efter sig.

Andra dagen börjar vi så grönsakslandet. Grisarna har plöjt och rensat, traktorn har kultiverat. Krattar och sår gör vi manuellt. Till kvällen har vi 100 löpmeter morotsfrö i landet, 75 meter lök, 25 meter palsternacka och 20 meter ärter. Och minst 2/3 av landet kvar att så.

Nätterna blir kortare och dagarna längre i mer än en bemärkelse. Träningsvärk och tillfredsställelse. Så har hönan ruvat sina 21 dagar och äggen kläcks. Åtta nya kycklingar i olika färger och mönster. 

Ingenting blir färdigt och ingenting tar slut. Allting bara börjar om. Det är intensivt och levande. Ibland är det vi som river i jorden, ibland är det andra.