Metamorfos

Kan man omvandla riktigt svårodlad mark till trädgård, utan hjälp av bekämpningsmedel och stora maskiner? Vi tror det! Så här:

1. Det är vår. Vi har mark vi vill odla på. Den är hård och torr, nästan som en betongplatta. Lera och sten till förbannelse. Dessutom massor av ogräs, en riktig kvickrotsdjungel. Det är här grisarna kommer in i bilden.

2. Grisarna kommer in i bilden. Vi hägnar in vår ogräsöken och gör en hage av den. Grisarna bökar runt i ogräset och äter upp det. Kvickroten omvandlas på så vis till gödsel som grisarna sprider naturligt över hela hagen. De ogräsrötter som blivit över ligger uppgrävda i solen och torkar. Ogräset dör.

3. Det är sommar. Grisarna får flytta till annat bete. Under tiden sår vi havre och ärter i jorden som grisarna har förberett. Havren och ärterna stjäl näring från ogräset och blir godis åt grisarna.

4. När havren och ärterna har kommit upp ordentligt släpper vi nämligen in grisarna igen. De går igenom hela hagen en gång till, slukar havre och ärter, och de rester av kvickrot som överlevt förra varvet och fått ny fart. Resultat: Mera grisgödsel på marken och ännu mindre ogräs i hagen.

5. Medan grisarna gör sin andra fingranskning av hagen passar vi på att städa ur hönsens och getternas vinterhus, där de inte har varit på ett halvår. Där finns massor av välgödslad halm som vi skyfflar in i grishagen. Det blir ett halvmetertjockt täcke, som vi täcker med presenning. 

6. Det är höst. Om det fortfarande finns några levande ogräsrester kvar i marken efter grisarnas andra skövling, får de det riktigt tufft nu: I beckmörker, täckta av gödsel, halm och plast får de ligga och kvävas under hela hösten och vintern.

7. Till våren tar vi av presenningen och börjar plantera i det näringsrika, förhoppningsvis ogräsfria, materialet där under. Drygt femtio rabarberplantor ska ut. Till att börja med.

Vintern kommer

Sverige är ett land med mycket låg grad av självförsörjning på livsmedel. Vi importerar en massa mat, helt enkelt. Och den hamnar direkt på butikernas hyllor - det finns inga matlager i landet. Om detta skriver Sven Lindgren i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 augusti. Lindgren konstaterar:

• Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.
• Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel borta efter 10–12 dagar - även om transportsystemet skulle vara intakt.

Det här är ju värt att fundera på. Är det ett problem för Sverige, som Sven Lindgren beskriver? Det är klart att om norrmän och finnar stänger våra gränser, svälter vi ihjäl inom två veckor. Det kan man kalla problem. Tydligen finns ingen svensk myndighet som har ansvar för vår livsmedelsförsörjning. Ska jag alltså tänka att själv är bäste dräng, och expandera grönsakslandet? Skaffa en extra frysbox? Eller vad blir slutsatsen?

Om politik vet jag mycket lite. I år har vi alla fall fått en väldig massa bönor i grönsakslandet. Vi klarar vintern, även om norrmännen går till anfall.



Källa: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ingen-har-samlat-ansvar-for-livsmedelsforsorjningen-vid-kriser_8394808.svd

På marknad

 
Foto: Susanne Larsson


Vi visste inte hur vädret skulle bli, om våra grönsaker skulle räcka eller bli över, om folk skulle vilja ha korv eller soppa eller ens om det skulle dyka upp någon mer än de närmast sörjande.

Marknad hemma i trädgården, långt ute i obygden, en söndag i mitten av september. SMHI sa regn, kanske. Klockan 12 började vi.

12:30 var soppan slut, så vi fick göra mer. Jag hade slagit gräs på gärdet så att det skulle finnas rejält med parkeringsplats. Vid ettiden var det fullt där. Vi hade ägnat hela dagen före marknaden åt att ta upp grönsaker vi tänkte prova att sälja. Ändå fick jag engagera en vikarie i kassan ett par gånger, för att kunna rusa iväg till landet med grepen, och fylla på i förråden.

Nästan allt vi ville sälja gick åt: morötter, potatis, palsternackor, ärter, bönor, squash, diverse inläggningar... Människor var glada och intresserade, ställde frågor och verkade nöjda. Våra vänner, som sålde allt från honung till saft till fårskinn, verkade också tycka att det gick bra.

Tänk att människor fortfarande kan uppskatta morötter av olika form och storlek, att kontant betalning fortfarande fungerar och att kaffe kan drickas i koppar av andra material än papper och plast. Så roligt att det finns ett intresse för upplevelsen, utflykten och kunskapen!

Tack till alla som var med i söndags! Det här vill vi göra om.

En fast punkt

Djuren måste ha mat, vatten och tillsyn. Det betyder att vi måste gå en runda varje morgon och kväll. När det går som allra fortast tar morgonturen en dryg halvtimme. Det innebär omkring 200 timmar på ett år.

200 timmars morgonarbete att göra innan barnen ska väckas och kläs på, ha frukost och köras till dagis, innan vi åker till våra jobb, oavsett om vi är pigga eller trötta, friska eller sjuka, i alla väder.

Det är mycket man inte vet, mycket som ändrar sig och är oförutsägbart. Men djuren måste ha mat, vatten och tillsyn varje dag. Det kan man lita på.

Billigt eller dyrt?

Vi har tretton griskultingar som skuttar runt och leker i hagen. De är pyttesmå och de bökar, buffas, grymtar, gosar med sin mamma, diar, sover och springer jättefort. De är helt enkelt förtjusande på alla vis. Vår plan är att behålla ett par, sälja så många vi kan till liv och att slakta dem vi inte blir av med. 

"Jag skulle aldrig kunna slakta och äta ett husdjur som jag har känt och fött upp", säger en del. Jag förstår, men en annan känsla tar över när jag lär känna mina egna djur: Det är något väldigt obehagligt med köttet i affären. Det är sterilt, anonymt och billigt. Jag vet inte vem som födde upp djuret. Jag vet inte hur det levde eller dog. Det enda jag kan vara säker på är att någons ekonomiska vinning skulle minska om jag hade tillgång till den informationen. I annat fall skulle jag ha haft tillgång till den - så fungerar marknaden. 

Så varför kräver vi inte mer information om köttet i affären? För att vi vill slippa tänka på att kött kommer från döda djur? För att köttet skulle smaka sämre om vi visste hur onaturlig och cynisk djurindustrin är? Vi ställer inga frågor och som tack får vi billigt kött från grisar som aldrig har fått böka i jorden eller leka i en hage. 

Jag tänker allt oftare att jag inte borde äta kött från djur som jag inte har känt och fött upp själv. Som jag varken har sett i ögonen eller kliat i pälsen. Som har fått betala ett mycket högt pris för min billiga kotlett.