På alla fyra i grönsakslandet. Från hönsgården det typiska "Jag har värpt ett ägg!"-kacklet, som man snart lär sig att känna igen. Det sträva, skrapande ljudet av grisskinn mot plåt. Viola älskar att gnugga sidan mot ingången till sitt skjul. Ett dammoln när hennes mörkbruna borst släpper ifrån sig intorkad jord. Hon suckar dovt och går och lägger sig i en lerig grop för att vila. Fågelsång från alla håll. Jag är dålig på fåglar, men hör att det är många olika. Fasanen känner jag i alla fall igen. Han är aldrig långt borta. Hans korta, lite löjliga tut hörs ibland från ena hållet och ibland från det andra. Någon gång är han framme vid hönsgården och kollar läget, men när han ser mig flyr han i vild panik. Samma sak med den brunvita katten som har börjat stryka omkring här. Alltid närvarande, men aldrig för nära.
Händerna jobbar, tankarna kommer och går. Jag rör mig långsamt framåt i raderna. Morötter, lök, morötter, lök, rödbetor, spenat... Sitter på knä och hasar fram en liten bit i taget. Jag tänker mycket på de vackra ogräsnamnen: åkerspergel, svinmålla, våtarv, kvickrot. Ogräset ska bort och plantorna gallras. Det tar den tid det tar och sedan är det gjort. Det är konkret, begripligt och mycket tydligt. Få saker är lika tillfredsställande: Att rensa bort det onödiga så att det man vill behålla får plats att utvecklas. I grönsakslandet och i tankarna.
