Höjd puls

Det är morgon och jag går djurrundan medan resten av familjen sover. Något lufsar: Josefin kommer emot mig i trädgården. Hon har lämnat grishagen. Inte bra alls. Jag har en foderhink i handen så hon följer med mig in i hagen, där jag tömmer ut fodret på marken så att hon har något att syssla med medan jag stänger igen elstängslet. Josefins syster, Viola, går i en angränsande hage. Nu ser jag att hon har rett sig ett bo i sitt skjul. Halm, gräs och havre har hon burit in. Det betyder att hon snart ska föda. 

Men nu har Viola fått vittring på Josefins uthällda frukost och inget elstängsel kan stoppa henne. Så förenas syskonen i samma hage och glufsar i sig. Själv har jag inte ätit frukost än. Det lär dröja, tänker jag, och undrar om vi ska hinna till dagis och jobb. Jag blir tvungen att stänga av elstängslet, försöka locka tillbaka Viola till hennes hage med mera foder och hoppas att de båda grisarna lugnar ner sig. Ett par steg från hagen hör jag att något lufsar. Josefin har flytt igen. Mera foder att locka med, och så följer hon med mig. Den här gången till uthuset där getterna brukar bo på vintern. Isoleringscell. Inga permissioner, inga besök, ingen TV. Bom på utsidan.

När alla djur är matade och har vatten, när hustru och barn är på väg till dagis och arbete och jag har fått i mig en blixtfrukost går jag till bilen för att åka till jobbet. Det är tyst. Ingen lufsar utom jag. Men något hörs: någon flåsar. Viola har grävt ner sig i sitt halmbo och stånkar högljutt. Kultingar på gång? Jag behöver verkligen komma iväg. Den havande tittar upp och möter min blick. Klartecken att åka. Det här klarar hon. När jag kommer hem från jobbet har hon fått tio kultingar. En död får jag bära bort, men nio prickiga, pigga små grisar lever och klättrar omkring på sin mamma. 

Säljes: gul squash

Vi tror att det snart är kultingdags. Josefin börjar vara tjock och Viola är enorm. I helgen eller i början av nästa vecka borde kultingarna komma. Nu är det full fart för att få separata hagar klara åt mödrarna. Stängselstolpar, eltråd, grindar, hyddor. 

Samtidigt växer det i landen. Nu spottar de ur sig squash med väldig fart. Vi hinner inte äta upp alla själva, så vi säljer istället. 10:- för en fin gul squash, som den på bilden - hör av dig om du är hungrig! Tunna skivor av squash med basilika och parmesan eller mozzarella på är inte dumt, om de får vara en stund i ugnen.

Respekt

Vi hyrde en galt i början av maj. Tanken var att han skulle betäcka våra två linderödsgyltor, Josefin och Viola. Han kom hem till oss på kvällen, nosade runt i hagen lite, och nästa dag skred han till verket. 

När tuppen parar sig hönan går ingen tid förlorad. Han hoppar på henne, nyper tag i hennes nacke med näbben och mindre än ett ögonblick senare är saken klar. Han drar vidare. Om våra befjädrade vänner har några känslor att tala om, är det inget som kommer till uttryck vid tillfällen som dessa. 

När getterna brunstar och bocken fattar galoppen inleds en plågsamt utdragen kamp, ackompanjerad av diverse exotiska läten från båda håll. Bocken jagar geten varv efter varv runt hagen, tills hon inte verkar orka springa längre och blir tvungen att släppa till av ren utmattning. Resten är mest en formalitet. 

Med grisarna är det annorlunda. När galten Agaton vid upprepade tillfällen under en och samma dag delade med sig av sina gener till Viola och Josefin syntes inga spår av manliga maktdemonstrationer eller ovilja från det kvinnliga hållet. Det var snarare en jämlik kärleksakt som utspelades inför våra häpna ögon, ömsint och omsorgsfull. Även om grisarna tycktes vara helt obesvärade av publikens närvaro framstår deras parning som en privatsak och inget spektakel. Tar vi hem en galt igen ska jag vända mig bort i respekt.

Trädgårdsmarknad 15/9

Vi ska ha en marknad hemma i trädgården, den 15 september klockan 12-15. Vi och några andra pytteproducenter kommer att sälja hemproducerade grönsaker, plantor och annat. Det kommer också att finnas soppa, bröd och kaffe att köpa. Man kan hälsa på våra djur.

Varför gör vi detta? Av samma skäl som allt annat vi hittar på - vi tror att det blir kul. Och så hoppas vi att:

... den som inte producerar så mycket av sin egen mat ska bli inspirerad att prova själv
... bra diskussioner ska uppstå om människor med gemensamma intressen samlas
... alla ni som brukar fråga en massa om våra djur och odlingar kommer att gilla det

Vår marknad är också en liten undersökning - går det att locka ut folk från stan till vildmarken, för att handla våra produkter? Vad går att sälja, som man kan producera på en liten gård? Finns det utrymme för att göra vår verksamhet större och kanske, på sikt, jobba lite mera hemma och lite mindre i stan? Vill vi det?

Många pratar om det småskaliga, närproducerade och ekologiska, men om det bara är en tillfällig trend eller faktiskt betyder något vet jag inte! Det är spännande tider.

Nära döden

Har man djur kommer man närmare livet. Man ser djuren växa, para sig och få ungar. Man kommer också närmare döden. Till exempel när en get ligger förlamad en morgon och måste avlivas. Eller när mården har tagit sig in i hönsgården och rivit ihjäl nästan alla de nya kycklingarna. Eller när geten föder fyra killingar, istället för en eller två. Den fjärde är inte mycket mer än ett foster, liten som en tumme, och kan med knapp nöd lyfta lite på huvudet. Hon dör efter några timmar. Den tredje är lika stor som nummer ett och två, men geten har bara två spenar. Det blir konkurrens om mjölken och den svagaste blir utan. Hon växer dåligt och är död efter några veckor. Förloppet borde vara förutsägbart, men vi fattar för sent när det händer första gången, och kommer inte igång med flaskmatningen i tid. 

Vi gör så gott vi kan och lär oss lite i taget. Naturen skapar ett överflöd av liv, men tar också tillbaka det. Individerna är snabba skisser. En del får vara kvar ett tag och en del suddas ut. Döden är vanlig.

Utan mellanhänder

Jag bor alltså på landet, med min familj. Vi odlar grönsaker, frukt och bär, i liten skala, och har några djur: två linderödsgrisar, fyra dvärggetter och några höns. Både jag och min hustru jobbar i stan, så vi är inte självförsörjande här hemma, även om vi strävar så smått åt det hållet.

Att leva som vi gör innebär att mycket tid är uppbunden. Vi kan inte sticka iväg någonstans en helg på ren impuls, för då klarar sig inte djuren. Om vi vill ha egna grönsaker måste vi så, rensa och gallra i grönsakslandet, och vattna om det blir torrt. Och så vidare, och så vidare.

Men att leva som vi gör är också att leva nära de grundläggande villkoren för vår egen existens. Vi vet hur vår morot har blivit till, och vi har själva varit med i hela processen, från frö till middag. Det är en liten del av livet som kan levas utan mellanhänder.


 

Nytt bete

Vår lilla getflock på nytt bete. Från vänster till höger: Svarta Lalla, Selma, Bruna Lalla. Bocken Lille Skutt är också där, men utanför bild. Getterna är som hypnotiserade av allt gräs.