Povel hette en bock. Han var brun och stilig. Med tiden utvecklade han egenheter. Han flög på en när man kom in i hagen, och stångades. Jag var en konkurrerande hane och han ville göra upp om rangen. Irriterande för mig och pinsamt för honom. Varje gång slutade det med att jag bar iväg honom och ställde honom någon annanstans medan jag ordnade med foder och vatten. Sedermera drabbades Povel av urinsten, och vi fick avliva honom. Den fina pälsen sparade vi och skickade till ett garveri i Tranås för beredning.
Erland hette Povels efterträdare. Han var ytterst liten. Men Erland var en mycket bra bock, mörkgrå och raggig. Han var folkskygg och bråkade aldrig med oss, men sin getflock hade han pli på. Järndisciplin. Inte ens hans små killingar gick säkra. Erland vispade till med de breda paddlarna på huvudet, och hans avkomma kunde flyga ett par meter innan den slaskade in i gethusväggen. I ett försök att hålla honom skild från de små byggde jag en kätte åt honom - en bur på ett par kvadratmeter, av tjocka, hopskruvade träreglar. En dag när jag kom för att mata honom var han ute. Han hade i en herkulisk kraftprestation stångat sitt galler tills de långa skruvarna gav vika och drogs ut ur träet. Med tiden lärde han sig också att forcera elstängsel och promenerade ut och in ur hagen lite som han ville. Han fick snart smak på barken på våra fruktträd, och så kunde vi faktiskt inte ha det. Erland stångas med Povel i bockhimlen, men hans jordiska horn hänger på lagårdsväggen som minne.
Lille Skutt heter en knallvit bock som vi haft i ett år. Han har inte utvecklat så värst mycket pondus. Men det kommer. Han har klättrat på statusstegen och ligger på andra- eller möjligen delad förstaplats i tantflocken nu. Han har haft nästan ett år på sig att producera killingar i hagen, men än har vi inte sett några. Möjligen straffar han oss med avhållsamhet för det larviga namn vi gett honom. Först funderade vi på Herodes. På sätt och vis är det kanske ett bättre bocknamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar