Uppdraget: Att flytta grisarna från gamla hagen till grönsakslandet, för att få det rensat inför odlingssäsongen.
Första lördagen: Jag ställer in bilsläpet med gallergrindar i grishagen. Jag bygger en liten ramp av en lastpall och bräder, så att grisarna enkelt kan klättra upp på kärran. Jag hämtar en hink med godis, lockar med mig grisarna och säger uppmuntrande saker till dem för att de ska kliva uppför rampen. Vilket de inte gör. Så småningom ger jag upp.
Andra lördagen: Jag bygger en längre ramp upp till bilsläpet, så att grisarna inte behöver klättra så brant för att komma upp. Jag täcker rampen med skivor, så att det inte är otäcka springor i den som kan skrämma grisarna. Jag klär kärrans gallergrindar med masonitskivor, för att göra det lite mer ombonat, och ställer upp några skivor som en fålla kring rampen. Jag hämtar hinken och föreslår för grisarna att de ska följa med upp på kärran. Efter många om och men är lilla Violetta uppe. Men mamma Viola är inte övertygad om att detta är en bra idé. Hon tar sig halvvägs uppför rampen, ändrar sig, vänder, river ner fållan, rymmer ut ur hagen, vägrar samarbeta. Ibland är hon jättedålig på att lyssna. Så småningom får jag tillbaka henne in i hagen, och ger sedan upp. Jag skriver ett inlägg på alternativ.nu och får svar som uppmuntrar till fortsatt kamp. Jag kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna. Siktar på nästa helg.
Tredje lördagen: Jag lagar rampen, som grisarna har pajat under veckan. Jag bygger en rejält förstärkt fålla omkring den, av masonitklädda lastpallar på kant, förankrade i jorden med ett antal trästolpar. Jag sågar till en plywoodskiva, lika bred som fållan, att stänga med bakom grisarna om jag, rent hypotetiskt, skulle få in dem i den. Jag hämtar hinken. Grisarna följer med. In i fållan. Uppför rampen. Tänker Viola vända? Det verkar så. Min hustru stänger påpassligt till med plywoodskivan. Kraftmätning mellan kvinna och sugga. 100 kilo gris förmår intet mot min kvinna när hon har tillgång till plywood. Viola och Violetta traskar uppför hela rampen, upp på kärran. Vi stänger om dem. Vi kör dem till nya hagen. De stormtrivs.
Det finns stunder då jag vill sluta med djur. När det är för krångligt och jag inte vet hur jag ska komma vidare. Men så här är det: Att lösa problem och att övervinna motgångar är det mest utvecklande som finns. När grisarna äntligen är i sin nya hage är jag så uppfylld av framgången att jag inte kan tänka på något annat på länge.
Det är så man växer och lär sig saker: Man utsätter sig för det obekanta och man misslyckas, om och om igen. Men man ger inte upp. Till sist fattar man hur man ska göra.
Ett av grisens mest grundläggande behov är det att böka i jorden. Bökdriften är så stark att grisen plöjer upp flera decimeter djupa diken i sin hage, bara temperaturen letar sig över nollan och det inte är tjäle i marken.
Att det inte finns några regler som säger att konventionellt uppfödda industrigrisar måste kunna gå ut och böka någon gång kanske de flesta kan räkna ut med hjälp av en smula fantasi. Fläskkött skulle aldrig kunna vara så ofattbart billigt annars. Men hur är det med ekologiskt fläsk, som kostar bra mycket mer i affären?
Jag har nyligen lärt mig följande:
- För att fläskkött ska
få märkas med EU:s ekologiskt-märke räcker det om grisen får gå ut på en
betongplatta. Det betyder att sådana ekogrisar aldrig får böka i jorden
alls.
- För att svenskt fläskkött ska få bli KRAV-märkt (= svenska ekoregler som är hårdare än EU:s) måste grisen ha fått gå ute och böka under minst fyra månader. Det betyder att sådana grisar kan hållas instängda åtta månader om året (och äldre än ett år blir de troligen aldrig).
I affären finns alltså inget fläskkött att köpa för pengar, som kommer från en gris som har fått leva utifrån sitt naturliga beteende hela livet, året om. Bara om du köper det allra dyraste KRAV-köttet vet du att grisen har fått gå ut och böka - en del av sitt liv.
Duger det, tycker du?
Man hör så mycket om all mat som slängs. Och så har man grisar. Man säger till sig själv: Tänk om grisarna kunde få äta upp all mat som slängs. Man går till affären med surdegsbageriet, som bakar på närproducerat, ekologiskt mjöl och säger som det är: Jag misstänker att ni slänger bröd. Mina grisar vill ha det. Man räknar med att bli utkastad.
Och så säger innehavaren: Vi kommer överens om två dagar i veckan när du kommer hit och hämtar brödet. Varpå jag och mina grisar plötsligt får 100 kg prima surdegsbröd varje vecka. Gratis. Som alltså hade hamnat i en sopcontainer annars.
Vi lever i en märklig tid där det mesta är upp och ner. En enda affär bakar 100 kg lyxbröd för mycket i veckan, bränner upp det och går ändå med vinst. Fem ton bröd om året. Sedan kommer jag och ber att få brödet, vilket jag får. Ingen verkar ens ha slagits av tanken att det kunde användas till något. Så jag bär ut brödet från affären, lastar in det i bilen och kör hem till grisarna med det.
Och i snön utanför entrén till affären sitter en tiggare från Rumänien och vill ha en peng så att han kan handla mat.
Några frågor på det?
Till sist gick det inte att ha kvar grisen Josefin. Hon hoppade ut ur hagen så fort man närmade sig med foderhinken. Att vi har ett elstängsel som borde knocka en heffaklump bekom henne inte det minsta. Hon hade utvecklat sin teknik till fulländning, när hon gjorde sig smal som en ostskiva och rann ut mellan de översta eltrådarna utan att få någon stöt. Jag undrar om hon hade lärt sig att lyssna in knäppen av elpulserna och såg till att hoppa mellan två av dem. Det får vi aldrig veta. Har man en trädgård att vara rädd om och arbetstider i stan att passa kan man inte ha grisar lösa. Jag ringde efter grannen som kan det här med slakt.
Det var fint att se hur omsorgsfull han var. Han ville inte riskera att få någon felträff eller stressa upp grisen, så hellre än att chansa på ett skott ute i hagen där hela flocken stojade kring kvällsmaten, tog vi in henne i uthuset och lät henne lugna ner sig ordentligt. När hon väl hade sansat sig räckte det med två sekunder för att tillfället skulle infinna sig och då sköt han direkt. Ett skott med bultpistolen i pannan, så rasade hon ihop - genast medvetslös. Sedan stack han henne i halsen. Benen ryckte i ett par minuter, och så var det över. Inget stök, ingen stress, inga skrik, inga tecken på lidande.
Man kan tycka att det är cyniskt, otäckt eller vad som helst. Man kan diskutera om det är rätt eller fel att ge ett djur ett namn och föda upp det för att sedan döda det. Svaret är långt ifrån självklart. Men jag kan i alla fall säkert säga att ytterst få grisar i Sverige lever och dör bättre än Josefin.
Anta att du är en gris. Anta att du brunstar och plötsligt känner ett oförklarligt sug att vidga dina vyer. Du skuttar över elstängslet och lämnar hagen, din syster och alla kultingarna. Happy days, livet leker. I trädgården kommer gubben som matar dig, med en hink foder. Härligt. Äntligen få äta i fred, utan resten av flocken som klänger på en och bara ska ha. Men så sticker han iväg med hinken. Va? Så lätt ska han inte komma undan. Du hänger i och kutar efter, med trynet halvvägs nere i hinken.
Rätt vad det är har han lurat dig. Du är instängd i ett skjul. Hur gick det till? Nåja, hinken fick du behålla. Men det är rätt tråkigt i skjulet. Det går ett par dagar medan brunsten lägger sig. Segt. Finns inte mycket att pyssla med. Böka lite i halmen. Skyffla in all halmen i ett hörn och bädda lite skönt. Äta, två gånger om dagen (han tittar i alla fall in ibland, den falske fan). Och uträtta sina behov.
Det är väl ungefär det. Inte mycket du kan påverka eller kontrollera. Jo en sak: Du kan välja var i skjulet du uträttar dina behov. Gör du det i halmen där du ska sova? Givetvis inte. Gör du det i mathinken eller vattentråget? Dumheter. Gör du det alldeles innanför dörren, så att gubben som kommer med maten blir tvungen att trampa i det två gånger om dagen?
Jag släcker lampan på lagårdsknuten och tar in höstkvällen. Månen lyser starkt och det är stjärnklart. Djuren har ätit kvällsmat och gått och lagt sig. För ovanlighetens skull hörs inte ett knäpp från vare sig höns, grisar eller getter. Granntupparna i tre gårdar är också tysta, bara sus av motorer hörs långt bortifrån. Luften är fortfarande mild, men kinderna säger att temperaturen sjunker. Det blir nog kallt i natt. Jag har tagit in grisarnas vattenslang i källaren, så det gör inget om det fryser. På lördag säljer vi getterna. Då är den perioden slut, efter sex och ett halvt år.
Jag och familjen gjorde ett studiebesök på Åtvidabergs Musteri, och träffade mustmästarna Philip och Emil. Här är deras upplägg:
- Philip och Emil identifierar oanvänd frukt i Åtvidaberg med omnejd och erbjuder sig att ta hand om den.
- Många äppelägare nappar, och musteriet får på så vis tillgång till pallvis med gratis frukt.
- Den insamlade frukten rivs i en elektrisk kvarn. Saften pressas ur de rivna äpplena i en handvevad mustpress, varpå den silas flera gånger, pastöriseras och buteljeras.
Restprodukten från mustningen, de rivna och pressade äpplena, blir till kompost. Fast vi fick med oss tre säckar hem. Bilden avslöjar vart de tog vägen.
Det lilla musteriet är livsmedelsproduktion när den är som bäst: En delikat och begriplig produkt genom småskaligt hantverk med lokala råvaror - helt utan tillsatser. Vetskapen att äpplena som används till musten annars skulle ha ruttnat på någons gräsmatta, och att avfallet också kommer till användning, gör bilden fulländad. Ett litet kretslopp i samspel med naturen.
Åtvidabergs Musteri på Facebook:
https://www.facebook.com/atvidabergsmusteri
