Tre veckor

Uppdraget: Att flytta grisarna från gamla hagen till grönsakslandet, för att få det rensat inför odlingssäsongen. 

Första lördagen: Jag ställer in bilsläpet med gallergrindar i grishagen. Jag bygger en liten ramp av en lastpall och bräder, så att grisarna enkelt kan klättra upp på kärran. Jag hämtar en hink med godis, lockar med mig grisarna och säger uppmuntrande saker till dem för att de ska kliva uppför rampen. Vilket de inte gör. Så småningom ger jag upp.

Andra lördagen: Jag bygger en längre ramp upp till bilsläpet, så att grisarna inte behöver klättra så brant för att komma upp. Jag täcker rampen med skivor, så att det inte är otäcka springor i den som kan skrämma grisarna. Jag klär kärrans gallergrindar med masonitskivor, för att göra det lite mer ombonat, och ställer upp några skivor som en fålla kring rampen. Jag hämtar hinken och föreslår för grisarna att de ska följa med upp på kärran. Efter många om och men är lilla Violetta uppe. Men mamma Viola är inte övertygad om att detta är en bra idé. Hon tar sig halvvägs uppför rampen, ändrar sig, vänder, river ner fållan, rymmer ut ur hagen, vägrar samarbeta. Ibland är hon jättedålig på att lyssna. Så småningom får jag tillbaka henne in i hagen, och ger sedan upp. Jag skriver ett inlägg på alternativ.nu och får svar som uppmuntrar till fortsatt kamp. Jag kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna. Siktar på nästa helg.

Tredje lördagen: Jag lagar rampen, som grisarna har pajat under veckan. Jag bygger en rejält förstärkt fålla omkring den, av masonitklädda lastpallar på kant, förankrade i jorden med ett antal trästolpar. Jag sågar till en plywoodskiva, lika bred som fållan, att stänga med bakom grisarna om jag, rent hypotetiskt, skulle få in dem i den. Jag hämtar hinken. Grisarna följer med. In i fållan. Uppför rampen. Tänker Viola vända? Det verkar så. Min hustru stänger påpassligt till med plywoodskivan. Kraftmätning mellan kvinna och sugga. 100 kilo gris förmår intet mot min kvinna när hon har tillgång till plywood. Viola och Violetta traskar uppför hela rampen, upp på kärran. Vi stänger om dem. Vi kör dem till nya hagen. De stormtrivs.

Det finns stunder då jag vill sluta med djur. När det är för krångligt och jag inte vet hur jag ska komma vidare. Men så här är det: Att lösa problem och att övervinna motgångar är det mest utvecklande som finns. När grisarna äntligen är i sin nya hage är jag så uppfylld av framgången att jag inte kan tänka på något annat på länge. 

Det är så man växer och lär sig saker: Man utsätter sig för det obekanta och man misslyckas, om och om igen. Men man ger inte upp. Till sist fattar man hur man ska göra.