Billigt eller dyrt?

Vi har tretton griskultingar som skuttar runt och leker i hagen. De är pyttesmå och de bökar, buffas, grymtar, gosar med sin mamma, diar, sover och springer jättefort. De är helt enkelt förtjusande på alla vis. Vår plan är att behålla ett par, sälja så många vi kan till liv och att slakta dem vi inte blir av med. 

"Jag skulle aldrig kunna slakta och äta ett husdjur som jag har känt och fött upp", säger en del. Jag förstår, men en annan känsla tar över när jag lär känna mina egna djur: Det är något väldigt obehagligt med köttet i affären. Det är sterilt, anonymt och billigt. Jag vet inte vem som födde upp djuret. Jag vet inte hur det levde eller dog. Det enda jag kan vara säker på är att någons ekonomiska vinning skulle minska om jag hade tillgång till den informationen. I annat fall skulle jag ha haft tillgång till den - så fungerar marknaden. 

Så varför kräver vi inte mer information om köttet i affären? För att vi vill slippa tänka på att kött kommer från döda djur? För att köttet skulle smaka sämre om vi visste hur onaturlig och cynisk djurindustrin är? Vi ställer inga frågor och som tack får vi billigt kött från grisar som aldrig har fått böka i jorden eller leka i en hage. 

Jag tänker allt oftare att jag inte borde äta kött från djur som jag inte har känt och fött upp själv. Som jag varken har sett i ögonen eller kliat i pälsen. Som har fått betala ett mycket högt pris för min billiga kotlett.