Jag är uppvuxen i staden och har flyttat till landet i vuxen ålder. Nu bor jag på landet och jobbar i staden. Två världar? En påtaglig skillnad är att mycket av stadens trygghet saknas på landet. Eftersom vi har egen brunn händer det att det inte kommer vatten i kranen, när det har regnat för lite. Eftersom vi har egen pelletspanna händer det att att vi har det iskallt i hela huset. Pannan går regelmässigt sönder inför långhelger. Eftersom vi bor nära naturen kommer naturen in till oss ibland. På hösten och vintern hör vi mössen springa i väggarna, och får fånga dem i råttfällor i källaren, under diskbänken och, som i morse, i badrummet (bilden).
Jag har aldrig sett möss i en stad. Jag har aldrig varit med om att värmen eller vattnet har tagit slut i en stad. I staden är det rent och allting fungerar. Naturen får hållas i reservat, och man blir inte smutsig om fingrarna. Det skapar trygghet. De senaste årens konsumtionsinriktade likriktning av städerna gör tryggheten än mer fulländad: köpcentra, butikskedjor, matställen, samma, samma - överallt. Igenkänning ger trygghet, ger mening.
Men trygghet kanske är en illusion! Och när illusionen blir tillräckligt omfattande, och vi blir tillräckligt många som tror på den, glömmer vi att den inte är verklig. När vi omges av logotyper, hel- och halvfabrikat, paketlösningar, abonnemang, medlemskap, bonuspoäng och rituell konsumtion är vi kanske där - i en falsk trygghet som har blivit äkta för att vi har glömt att det var ett trick. Vi blir aldrig smutsiga och vi slipper att fundera på det basala. Om vattnet i kranen aldrig tar slut är det lättare att glömma att allt ska ta slut en dag.
På
landet är gränserna mellan civilisationen och naturen mindre definitiva
än i staden. Här finns ingen potempkinkuliss av ständigt upplysta butikskedjeskyltar som upprätthåller en bild av evighet. Här är det mörkt på natten om månen inte lyser. Kulissen består av träd som fäller löven när sommaren är slut, och kanske blåser omkull i en Per- eller Gudrunstorm. Det är tydligt att tillvaron är ett provisorium. Mitt hus är en
tillfällig barrikad mot väder och vind, som kommer att slukas av naturen
när det är dags. Min existens är en tillfällig barrikad mot oändligheten.
Det är höst och mössen knaprar i väggarna. Även om jag tog en av dem i fällan igår kväll, och en annan i morse, vet jag att det förr eller
senare är mössen som tar mig.
En viss dysterhet smyger sig på när inga gatlyktor finns som kan få oss att glömma mörkret. Kanske är det bättre att bo i staden, där tryggheten är svårare att genomskåda och det förgängliga mindre påtagligt. Eller är det bättre att bo på landet, där det eviga kretsloppet blir en del av vardagen? Hellre sanning än lögn, skulle de flesta säga, men om sanningen är att sjukdom och död väntar oss kanske vi mår bättre av att inte påminnas om den varje dag... Två världar och valet är inte givet. Livet är en hypotes som man prövar genom att leva, på ena eller andra sättet. Eller båda.
Povel hette en bock. Han var brun och stilig. Med tiden utvecklade han egenheter. Han flög på en när man kom in i hagen, och stångades. Jag var en konkurrerande hane och han ville göra upp om rangen. Irriterande för mig och pinsamt för honom. Varje gång slutade det med att jag bar iväg honom och ställde honom någon annanstans medan jag ordnade med foder och vatten. Sedermera drabbades Povel av urinsten, och vi fick avliva honom. Den fina pälsen sparade vi och skickade till ett garveri i Tranås för beredning.
Erland hette Povels efterträdare. Han var ytterst liten. Men Erland var en mycket bra bock, mörkgrå och raggig. Han var folkskygg och bråkade aldrig med oss, men sin getflock hade han pli på. Järndisciplin. Inte ens hans små killingar gick säkra. Erland vispade till med de breda paddlarna på huvudet, och hans avkomma kunde flyga ett par meter innan den slaskade in i gethusväggen. I ett försök att hålla honom skild från de små byggde jag en kätte åt honom - en bur på ett par kvadratmeter, av tjocka, hopskruvade träreglar. En dag när jag kom för att mata honom var han ute. Han hade i en herkulisk kraftprestation stångat sitt galler tills de långa skruvarna gav vika och drogs ut ur träet. Med tiden lärde han sig också att forcera elstängsel och promenerade ut och in ur hagen lite som han ville. Han fick snart smak på barken på våra fruktträd, och så kunde vi faktiskt inte ha det. Erland stångas med Povel i bockhimlen, men hans jordiska horn hänger på lagårdsväggen som minne.
Lille Skutt heter en knallvit bock som vi haft i ett år. Han har inte utvecklat så värst mycket pondus. Men det kommer. Han har klättrat på statusstegen och ligger på andra- eller möjligen delad förstaplats i tantflocken nu. Han har haft nästan ett år på sig att producera killingar i hagen, men än har vi inte sett några. Möjligen straffar han oss med avhållsamhet för det larviga namn vi gett honom. Först funderade vi på Herodes. På sätt och vis är det kanske ett bättre bocknamn.
Vi har en massa tomater i fönstren här inne, eftersom det är för kallt för dem ute. De mognar efterhand. Alltså äter vi mycket tomater nu.
Kan man omvandla riktigt svårodlad mark till trädgård, utan hjälp av bekämpningsmedel och stora maskiner? Vi tror det! Så här:
1. Det är vår. Vi har mark vi vill odla på. Den är hård och torr, nästan som en betongplatta. Lera och sten till förbannelse. Dessutom massor av ogräs, en riktig kvickrotsdjungel. Det är här grisarna kommer in i bilden.
2. Grisarna kommer in i bilden. Vi hägnar in vår ogräsöken och gör en hage av den. Grisarna bökar runt i ogräset och äter upp det. Kvickroten omvandlas på så vis till gödsel som grisarna sprider naturligt över hela hagen. De ogräsrötter som blivit över ligger uppgrävda i solen och torkar. Ogräset dör.
3. Det är sommar. Grisarna får flytta till annat bete. Under tiden sår vi havre och ärter i jorden som grisarna har förberett. Havren och ärterna stjäl näring från ogräset och blir godis åt grisarna.
4. När havren och ärterna har kommit upp ordentligt släpper vi nämligen in grisarna igen. De går igenom hela hagen en gång till, slukar havre och ärter, och de rester av kvickrot som överlevt förra varvet och fått ny fart. Resultat: Mera grisgödsel på marken och ännu mindre ogräs i hagen.
5. Medan grisarna gör sin andra fingranskning av hagen passar vi på att städa ur hönsens och getternas vinterhus, där de inte har varit på ett halvår. Där finns massor av välgödslad halm som vi skyfflar in i grishagen. Det blir ett halvmetertjockt täcke, som vi täcker med presenning.
6. Det är höst. Om det fortfarande finns några levande ogräsrester kvar i marken efter grisarnas andra skövling, får de det riktigt tufft nu: I beckmörker, täckta av gödsel, halm och plast får de ligga och kvävas under hela hösten och vintern.
7. Till våren tar vi av presenningen och börjar plantera i det näringsrika, förhoppningsvis ogräsfria, materialet där under. Drygt femtio rabarberplantor ska ut. Till att börja med.
Sverige är ett land med mycket låg grad av självförsörjning på livsmedel. Vi importerar en massa mat, helt enkelt. Och den hamnar direkt på butikernas hyllor - det finns inga matlager i landet. Om detta skriver Sven Lindgren i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 augusti. Lindgren konstaterar:
- Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.
- Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel borta efter 10–12 dagar - även om transportsystemet skulle vara intakt.
Det här är ju värt att fundera på. Är det ett problem för Sverige, som Sven Lindgren beskriver? Det är klart att om norrmän och finnar stänger våra gränser, svälter vi ihjäl inom två veckor. Det kan man kalla problem. Tydligen finns ingen svensk myndighet som har ansvar för vår livsmedelsförsörjning. Ska jag alltså tänka att själv är bäste dräng, och expandera grönsakslandet? Skaffa en extra frysbox? Eller vad blir slutsatsen?
Om politik vet jag mycket lite. I år har vi alla fall fått en väldig massa bönor i grönsakslandet. Vi klarar vintern, även om norrmännen går till anfall.
Källa: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ingen-har-samlat-ansvar-for-livsmedelsforsorjningen-vid-kriser_8394808.svd
Foto: Susanne Larsson
Vi visste inte hur vädret skulle bli, om våra grönsaker skulle räcka eller bli över, om folk skulle vilja ha korv eller soppa eller ens om det skulle dyka upp någon mer än de närmast sörjande.
Marknad hemma i trädgården, långt ute i obygden, en söndag i mitten av september. SMHI sa regn, kanske. Klockan 12 började vi.
12:30 var soppan slut, så vi fick göra mer. Jag hade slagit gräs på gärdet så att det skulle finnas rejält med parkeringsplats. Vid ettiden var det fullt där. Vi hade ägnat hela dagen före marknaden åt att ta upp grönsaker vi tänkte prova att sälja. Ändå fick jag engagera en vikarie i kassan ett par gånger, för att kunna rusa iväg till landet med grepen, och fylla på i förråden.
Nästan allt vi ville sälja gick åt: morötter, potatis, palsternackor, ärter, bönor, squash, diverse inläggningar... Människor var glada och intresserade, ställde frågor och verkade nöjda. Våra vänner, som sålde allt från honung till saft till fårskinn, verkade också tycka att det gick bra.
Tänk att människor fortfarande kan uppskatta morötter av olika form och storlek, att kontant betalning fortfarande fungerar och att kaffe kan drickas i koppar av andra material än papper och plast. Så roligt att det finns ett intresse för upplevelsen, utflykten och kunskapen!
Tack till alla som var med i söndags! Det här vill vi göra om.
Djuren måste ha mat, vatten och tillsyn. Det betyder att vi måste gå en runda varje morgon och kväll. När det går som allra fortast tar morgonturen en dryg halvtimme. Det innebär omkring 200 timmar på ett år.
200 timmars morgonarbete att göra innan barnen ska väckas och kläs på, ha frukost och köras till dagis, innan vi åker till våra jobb, oavsett om vi är pigga eller trötta, friska eller sjuka, i alla väder.
Det är mycket man inte vet, mycket som ändrar sig och är oförutsägbart. Men djuren måste ha mat, vatten och tillsyn varje dag. Det kan man lita på.
