Anta att du är en gris. Anta att du brunstar och plötsligt känner ett oförklarligt sug att vidga dina vyer. Du skuttar över elstängslet och lämnar hagen, din syster och alla kultingarna. Happy days, livet leker. I trädgården kommer gubben som matar dig, med en hink foder. Härligt. Äntligen få äta i fred, utan resten av flocken som klänger på en och bara ska ha. Men så sticker han iväg med hinken. Va? Så lätt ska han inte komma undan. Du hänger i och kutar efter, med trynet halvvägs nere i hinken.
Rätt vad det är har han lurat dig. Du är instängd i ett skjul. Hur gick det till? Nåja, hinken fick du behålla. Men det är rätt tråkigt i skjulet. Det går ett par dagar medan brunsten lägger sig. Segt. Finns inte mycket att pyssla med. Böka lite i halmen. Skyffla in all halmen i ett hörn och bädda lite skönt. Äta, två gånger om dagen (han tittar i alla fall in ibland, den falske fan). Och uträtta sina behov.
Det är väl ungefär det. Inte mycket du kan påverka eller kontrollera. Jo en sak: Du kan välja var i skjulet du uträttar dina behov. Gör du det i halmen där du ska sova? Givetvis inte. Gör du det i mathinken eller vattentråget? Dumheter. Gör du det alldeles innanför dörren, så att gubben som kommer med maten blir tvungen att trampa i det två gånger om dagen?
Jag släcker lampan på lagårdsknuten och tar in höstkvällen. Månen lyser starkt och det är stjärnklart. Djuren har ätit kvällsmat och gått och lagt sig. För ovanlighetens skull hörs inte ett knäpp från vare sig höns, grisar eller getter. Granntupparna i tre gårdar är också tysta, bara sus av motorer hörs långt bortifrån. Luften är fortfarande mild, men kinderna säger att temperaturen sjunker. Det blir nog kallt i natt. Jag har tagit in grisarnas vattenslang i källaren, så det gör inget om det fryser. På lördag säljer vi getterna. Då är den perioden slut, efter sex och ett halvt år.
Jag och familjen gjorde ett studiebesök på Åtvidabergs Musteri, och träffade mustmästarna Philip och Emil. Här är deras upplägg:
- Philip och Emil identifierar oanvänd frukt i Åtvidaberg med omnejd och erbjuder sig att ta hand om den.
- Många äppelägare nappar, och musteriet får på så vis tillgång till pallvis med gratis frukt.
- Den insamlade frukten rivs i en elektrisk kvarn. Saften pressas ur de rivna äpplena i en handvevad mustpress, varpå den silas flera gånger, pastöriseras och buteljeras.
Restprodukten från mustningen, de rivna och pressade äpplena, blir till kompost. Fast vi fick med oss tre säckar hem. Bilden avslöjar vart de tog vägen.
Det lilla musteriet är livsmedelsproduktion när den är som bäst: En delikat och begriplig produkt genom småskaligt hantverk med lokala råvaror - helt utan tillsatser. Vetskapen att äpplena som används till musten annars skulle ha ruttnat på någons gräsmatta, och att avfallet också kommer till användning, gör bilden fulländad. Ett litet kretslopp i samspel med naturen.
Åtvidabergs Musteri på Facebook:
https://www.facebook.com/atvidabergsmusteri
Jag är uppvuxen i staden och har flyttat till landet i vuxen ålder. Nu bor jag på landet och jobbar i staden. Två världar? En påtaglig skillnad är att mycket av stadens trygghet saknas på landet. Eftersom vi har egen brunn händer det att det inte kommer vatten i kranen, när det har regnat för lite. Eftersom vi har egen pelletspanna händer det att att vi har det iskallt i hela huset. Pannan går regelmässigt sönder inför långhelger. Eftersom vi bor nära naturen kommer naturen in till oss ibland. På hösten och vintern hör vi mössen springa i väggarna, och får fånga dem i råttfällor i källaren, under diskbänken och, som i morse, i badrummet (bilden).
Jag har aldrig sett möss i en stad. Jag har aldrig varit med om att värmen eller vattnet har tagit slut i en stad. I staden är det rent och allting fungerar. Naturen får hållas i reservat, och man blir inte smutsig om fingrarna. Det skapar trygghet. De senaste årens konsumtionsinriktade likriktning av städerna gör tryggheten än mer fulländad: köpcentra, butikskedjor, matställen, samma, samma - överallt. Igenkänning ger trygghet, ger mening.
Men trygghet kanske är en illusion! Och när illusionen blir tillräckligt omfattande, och vi blir tillräckligt många som tror på den, glömmer vi att den inte är verklig. När vi omges av logotyper, hel- och halvfabrikat, paketlösningar, abonnemang, medlemskap, bonuspoäng och rituell konsumtion är vi kanske där - i en falsk trygghet som har blivit äkta för att vi har glömt att det var ett trick. Vi blir aldrig smutsiga och vi slipper att fundera på det basala. Om vattnet i kranen aldrig tar slut är det lättare att glömma att allt ska ta slut en dag.
På
landet är gränserna mellan civilisationen och naturen mindre definitiva
än i staden. Här finns ingen potempkinkuliss av ständigt upplysta butikskedjeskyltar som upprätthåller en bild av evighet. Här är det mörkt på natten om månen inte lyser. Kulissen består av träd som fäller löven när sommaren är slut, och kanske blåser omkull i en Per- eller Gudrunstorm. Det är tydligt att tillvaron är ett provisorium. Mitt hus är en
tillfällig barrikad mot väder och vind, som kommer att slukas av naturen
när det är dags. Min existens är en tillfällig barrikad mot oändligheten.
Det är höst och mössen knaprar i väggarna. Även om jag tog en av dem i fällan igår kväll, och en annan i morse, vet jag att det förr eller
senare är mössen som tar mig.
En viss dysterhet smyger sig på när inga gatlyktor finns som kan få oss att glömma mörkret. Kanske är det bättre att bo i staden, där tryggheten är svårare att genomskåda och det förgängliga mindre påtagligt. Eller är det bättre att bo på landet, där det eviga kretsloppet blir en del av vardagen? Hellre sanning än lögn, skulle de flesta säga, men om sanningen är att sjukdom och död väntar oss kanske vi mår bättre av att inte påminnas om den varje dag... Två världar och valet är inte givet. Livet är en hypotes som man prövar genom att leva, på ena eller andra sättet. Eller båda.
Povel hette en bock. Han var brun och stilig. Med tiden utvecklade han egenheter. Han flög på en när man kom in i hagen, och stångades. Jag var en konkurrerande hane och han ville göra upp om rangen. Irriterande för mig och pinsamt för honom. Varje gång slutade det med att jag bar iväg honom och ställde honom någon annanstans medan jag ordnade med foder och vatten. Sedermera drabbades Povel av urinsten, och vi fick avliva honom. Den fina pälsen sparade vi och skickade till ett garveri i Tranås för beredning.
Erland hette Povels efterträdare. Han var ytterst liten. Men Erland var en mycket bra bock, mörkgrå och raggig. Han var folkskygg och bråkade aldrig med oss, men sin getflock hade han pli på. Järndisciplin. Inte ens hans små killingar gick säkra. Erland vispade till med de breda paddlarna på huvudet, och hans avkomma kunde flyga ett par meter innan den slaskade in i gethusväggen. I ett försök att hålla honom skild från de små byggde jag en kätte åt honom - en bur på ett par kvadratmeter, av tjocka, hopskruvade träreglar. En dag när jag kom för att mata honom var han ute. Han hade i en herkulisk kraftprestation stångat sitt galler tills de långa skruvarna gav vika och drogs ut ur träet. Med tiden lärde han sig också att forcera elstängsel och promenerade ut och in ur hagen lite som han ville. Han fick snart smak på barken på våra fruktträd, och så kunde vi faktiskt inte ha det. Erland stångas med Povel i bockhimlen, men hans jordiska horn hänger på lagårdsväggen som minne.
Lille Skutt heter en knallvit bock som vi haft i ett år. Han har inte utvecklat så värst mycket pondus. Men det kommer. Han har klättrat på statusstegen och ligger på andra- eller möjligen delad förstaplats i tantflocken nu. Han har haft nästan ett år på sig att producera killingar i hagen, men än har vi inte sett några. Möjligen straffar han oss med avhållsamhet för det larviga namn vi gett honom. Först funderade vi på Herodes. På sätt och vis är det kanske ett bättre bocknamn.
Vi har en massa tomater i fönstren här inne, eftersom det är för kallt för dem ute. De mognar efterhand. Alltså äter vi mycket tomater nu.
Kan man omvandla riktigt svårodlad mark till trädgård, utan hjälp av bekämpningsmedel och stora maskiner? Vi tror det! Så här:
1. Det är vår. Vi har mark vi vill odla på. Den är hård och torr, nästan som en betongplatta. Lera och sten till förbannelse. Dessutom massor av ogräs, en riktig kvickrotsdjungel. Det är här grisarna kommer in i bilden.
2. Grisarna kommer in i bilden. Vi hägnar in vår ogräsöken och gör en hage av den. Grisarna bökar runt i ogräset och äter upp det. Kvickroten omvandlas på så vis till gödsel som grisarna sprider naturligt över hela hagen. De ogräsrötter som blivit över ligger uppgrävda i solen och torkar. Ogräset dör.
3. Det är sommar. Grisarna får flytta till annat bete. Under tiden sår vi havre och ärter i jorden som grisarna har förberett. Havren och ärterna stjäl näring från ogräset och blir godis åt grisarna.
4. När havren och ärterna har kommit upp ordentligt släpper vi nämligen in grisarna igen. De går igenom hela hagen en gång till, slukar havre och ärter, och de rester av kvickrot som överlevt förra varvet och fått ny fart. Resultat: Mera grisgödsel på marken och ännu mindre ogräs i hagen.
5. Medan grisarna gör sin andra fingranskning av hagen passar vi på att städa ur hönsens och getternas vinterhus, där de inte har varit på ett halvår. Där finns massor av välgödslad halm som vi skyfflar in i grishagen. Det blir ett halvmetertjockt täcke, som vi täcker med presenning.
6. Det är höst. Om det fortfarande finns några levande ogräsrester kvar i marken efter grisarnas andra skövling, får de det riktigt tufft nu: I beckmörker, täckta av gödsel, halm och plast får de ligga och kvävas under hela hösten och vintern.
7. Till våren tar vi av presenningen och börjar plantera i det näringsrika, förhoppningsvis ogräsfria, materialet där under. Drygt femtio rabarberplantor ska ut. Till att börja med.
