Det är morgon och jag går djurrundan medan resten av familjen sover. Något lufsar: Josefin kommer emot mig i trädgården. Hon har lämnat grishagen. Inte bra alls. Jag har en foderhink i handen så hon följer med mig in i hagen, där jag tömmer ut fodret på marken så att hon har något att syssla med medan jag stänger igen elstängslet. Josefins syster, Viola, går i en angränsande hage. Nu ser jag att hon har rett sig ett bo i sitt skjul. Halm, gräs och havre har hon burit in. Det betyder att hon snart ska föda.
Men nu har Viola fått vittring på Josefins uthällda frukost och inget elstängsel kan stoppa henne. Så förenas syskonen i samma hage och glufsar i sig. Själv har jag inte ätit frukost än. Det lär dröja, tänker jag, och undrar om vi ska hinna till dagis och jobb. Jag blir tvungen att stänga av elstängslet, försöka locka tillbaka Viola till hennes hage med mera foder och hoppas att de båda grisarna lugnar ner sig. Ett par steg från hagen hör jag att något lufsar. Josefin har flytt igen. Mera foder att locka med, och så följer hon med mig. Den här gången till uthuset där getterna brukar bo på vintern. Isoleringscell. Inga permissioner, inga besök, ingen TV. Bom på utsidan.
När alla djur är matade och har vatten, när hustru och barn är på väg till dagis och arbete och jag har fått i mig en blixtfrukost går jag till bilen för att åka till jobbet. Det är tyst. Ingen lufsar utom jag. Men något hörs: någon flåsar. Viola har grävt ner sig i sitt halmbo och stånkar högljutt. Kultingar på gång? Jag behöver verkligen komma iväg. Den havande tittar upp och möter min blick. Klartecken att åka. Det här klarar hon. När jag kommer hem från jobbet har hon fått tio kultingar. En död får jag bära bort, men nio prickiga, pigga små grisar lever och klättrar omkring på sin mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar