Respekt

Vi hyrde en galt i början av maj. Tanken var att han skulle betäcka våra två linderödsgyltor, Josefin och Viola. Han kom hem till oss på kvällen, nosade runt i hagen lite, och nästa dag skred han till verket. 

När tuppen parar sig hönan går ingen tid förlorad. Han hoppar på henne, nyper tag i hennes nacke med näbben och mindre än ett ögonblick senare är saken klar. Han drar vidare. Om våra befjädrade vänner har några känslor att tala om, är det inget som kommer till uttryck vid tillfällen som dessa. 

När getterna brunstar och bocken fattar galoppen inleds en plågsamt utdragen kamp, ackompanjerad av diverse exotiska läten från båda håll. Bocken jagar geten varv efter varv runt hagen, tills hon inte verkar orka springa längre och blir tvungen att släppa till av ren utmattning. Resten är mest en formalitet. 

Med grisarna är det annorlunda. När galten Agaton vid upprepade tillfällen under en och samma dag delade med sig av sina gener till Viola och Josefin syntes inga spår av manliga maktdemonstrationer eller ovilja från det kvinnliga hållet. Det var snarare en jämlik kärleksakt som utspelades inför våra häpna ögon, ömsint och omsorgsfull. Även om grisarna tycktes vara helt obesvärade av publikens närvaro framstår deras parning som en privatsak och inget spektakel. Tar vi hem en galt igen ska jag vända mig bort i respekt.