Och så händer allt på en gång. Ena dagen ska potatisen ner, och vi kopplar den antika, svensktillverkade potatissättaren "Favorit" efter traktorn och kör igång. Traktorn går på lägsta fart över gärdet, medan jag styr och försöker hålla raka rader. Treåringen sitter i mitt knä och min hustru halvhänger bakpå "Favorit", och ser till att potatisarna kommer i jämn följd, genom rören som leder ner i fårorna. Två rader åt gången, och några timmar senare är 100 kg sättpotatis i jorden. Vilken genial apparat! Den plöjer upp fårorna, matar ner potatisarna och kupar ihop efter sig.
Andra dagen börjar vi så grönsakslandet. Grisarna har plöjt och rensat, traktorn har kultiverat. Krattar och sår gör vi manuellt. Till kvällen har vi 100 löpmeter morotsfrö i landet, 75 meter lök, 25 meter palsternacka och 20 meter ärter. Och minst 2/3 av landet kvar att så.
Nätterna blir kortare och dagarna längre i mer än en bemärkelse. Träningsvärk och tillfredsställelse. Så har hönan ruvat sina 21 dagar och äggen kläcks. Åtta nya kycklingar i olika färger och mönster.
Ingenting blir färdigt och ingenting tar slut. Allting bara börjar om. Det är intensivt och levande. Ibland är det vi som river i jorden, ibland är det andra.
I höstas skrev jag om hur vi skulle omvandla en hård leråker, full av kvickrot, till odlingar, med grisarnas hjälp. Vi hade hört och läst om grisarnas förmåga att utrota ogräs genom att böka upp det och äta dess rötter, samtidigt som de skulle gödsla jorden och därigenom göra den både ogräsfri och näringsrik. Nu kan vi se resultatet.
Grisarna betar ner ogräset ordentligt, jäms med marken, och de bökar upp rötterna helt enligt handboken. Däremot ser vi inte att de äter upp rötterna, så de ligger kvar. Säkert är det rejält tröttande för kvickroten att bli uppdragen ut jorden och ligga med rötterna fria för väder och vind. Men kvickrot är kvickrot. Den ger sig inte utan vidare.
Vidare ser vi hur den leriga jorden packas ihop av grisarnas klövar. Grishagen efter vintern var alltså en kompakt skorpa med uppstickande ogräsrötter. Att försöka att så något i detta var otänkbart, även om utgångsläget var bättre än det vi hade för ett år sedan, då hela ytan var en frodig kvickrotsmatta.
En del odlingar kan vi ändå göra genom att lägga ut flera lager pappkartong på marken, och fylla på med gödsel och ny jord ovanpå den. På det viset har vi kunnat sätta ut rabarberplantor och krusbärsbuskar. Men det är ett dyrt och tidsödande sätt att odla, eftersom det kräver inköp av ny jord och insamling av stora mängder papp.
Lösningen heter Fordson Dexta, en blå liten traktor, troligen från slutet av femtiotalet, som vi hittade på annons. Killen som sålde den hade själv helrenoverat den till jättefint skick, och nu har den med kultivatorns hjälp förvandlat lerskorpan till ett fint pulver som vi tror att potatis kan växa i. Fortsättning följer.
Framåt kvällen går vi till hönshuset och hämtar ägg. Det är alltid lite spännande, för man vet inte hur många ägg man kommer att hitta eller var de kommer att ligga. Ibland ligger de i värpredena (där vi har tänkt att hönsen ska värpa...) och ibland lite var som helst. Det låter klyschigt, men man känner sig rik när man hämtar äggen. De bara ligger där, dag efter dag, och hönsen låter oss hämta dem utan att protestera. Ibland vill en höna ruva på äggen och är det tillräckligt varmt för att kycklingarna ska kunna klara sig när de har kläckts låter vi henne göra det. Just nu ligger en av våra bruna hönor och värmer tio ägg. I 21 dagar ligger hon stilla och reser sig bara som hastigast för att dricka en droppe vatten eller äta en smula. Med lite tur har vi nya kycklingar den 7 maj!
Egna ägg skiljer sig från dem man köper i affären på flera sätt. De varierar mera i storlek och form. Ibland är de mindre, ibland har de två gulor och är enorma, ibland är de avlånga eller lite knöliga. De varierar också betydligt mera i färg. Eftersom vi har en flock med blandade raser blir äggen allt annat än kritvita: De kan bli ljus- eller mörkbruna, gröna, grå, till och med ljusblå. Ibland är de prickiga. Skalen är oftast hårdare än kartongäggens, och äggvitan är spänstigare. Men den allra mest påfallande skillnaden är äggulan. Alla affärens ägg har ljusa, bleka gulor. Det beror på att industrihöns föds upp på industrifoder, och det gör de i såväl konventionell som ekologisk äggproduktion. Höns som har tillgång till bete under växtsäsongen, eller t ex torkade nässlor under höst och vinter, värper ägg med orange gula.
Uppdraget: Att flytta grisarna från gamla hagen till grönsakslandet, för att få det rensat inför odlingssäsongen.
Första lördagen: Jag ställer in bilsläpet med gallergrindar i grishagen. Jag bygger en liten ramp av en lastpall och bräder, så att grisarna enkelt kan klättra upp på kärran. Jag hämtar en hink med godis, lockar med mig grisarna och säger uppmuntrande saker till dem för att de ska kliva uppför rampen. Vilket de inte gör. Så småningom ger jag upp.
Andra lördagen: Jag bygger en längre ramp upp till bilsläpet, så att grisarna inte behöver klättra så brant för att komma upp. Jag täcker rampen med skivor, så att det inte är otäcka springor i den som kan skrämma grisarna. Jag klär kärrans gallergrindar med masonitskivor, för att göra det lite mer ombonat, och ställer upp några skivor som en fålla kring rampen. Jag hämtar hinken och föreslår för grisarna att de ska följa med upp på kärran. Efter många om och men är lilla Violetta uppe. Men mamma Viola är inte övertygad om att detta är en bra idé. Hon tar sig halvvägs uppför rampen, ändrar sig, vänder, river ner fållan, rymmer ut ur hagen, vägrar samarbeta. Ibland är hon jättedålig på att lyssna. Så småningom får jag tillbaka henne in i hagen, och ger sedan upp. Jag skriver ett inlägg på alternativ.nu och får svar som uppmuntrar till fortsatt kamp. Jag kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna. Siktar på nästa helg.
Tredje lördagen: Jag lagar rampen, som grisarna har pajat under veckan. Jag bygger en rejält förstärkt fålla omkring den, av masonitklädda lastpallar på kant, förankrade i jorden med ett antal trästolpar. Jag sågar till en plywoodskiva, lika bred som fållan, att stänga med bakom grisarna om jag, rent hypotetiskt, skulle få in dem i den. Jag hämtar hinken. Grisarna följer med. In i fållan. Uppför rampen. Tänker Viola vända? Det verkar så. Min hustru stänger påpassligt till med plywoodskivan. Kraftmätning mellan kvinna och sugga. 100 kilo gris förmår intet mot min kvinna när hon har tillgång till plywood. Viola och Violetta traskar uppför hela rampen, upp på kärran. Vi stänger om dem. Vi kör dem till nya hagen. De stormtrivs.
Det finns stunder då jag vill sluta med djur. När det är för krångligt och jag inte vet hur jag ska komma vidare. Men så här är det: Att lösa problem och att övervinna motgångar är det mest utvecklande som finns. När grisarna äntligen är i sin nya hage är jag så uppfylld av framgången att jag inte kan tänka på något annat på länge.
Det är så man växer och lär sig saker: Man utsätter sig för det obekanta och man misslyckas, om och om igen. Men man ger inte upp. Till sist fattar man hur man ska göra.
Ett av grisens mest grundläggande behov är det att böka i jorden. Bökdriften är så stark att grisen plöjer upp flera decimeter djupa diken i sin hage, bara temperaturen letar sig över nollan och det inte är tjäle i marken.
Att det inte finns några regler som säger att konventionellt uppfödda industrigrisar måste kunna gå ut och böka någon gång kanske de flesta kan räkna ut med hjälp av en smula fantasi. Fläskkött skulle aldrig kunna vara så ofattbart billigt annars. Men hur är det med ekologiskt fläsk, som kostar bra mycket mer i affären?
Jag har nyligen lärt mig följande:
- För att fläskkött ska
få märkas med EU:s ekologiskt-märke räcker det om grisen får gå ut på en
betongplatta. Det betyder att sådana ekogrisar aldrig får böka i jorden
alls.
- För att svenskt fläskkött ska få bli KRAV-märkt (= svenska ekoregler som är hårdare än EU:s) måste grisen ha fått gå ute och böka under minst fyra månader. Det betyder att sådana grisar kan hållas instängda åtta månader om året (och äldre än ett år blir de troligen aldrig).
I affären finns alltså inget fläskkött att köpa för pengar, som kommer från en gris som har fått leva utifrån sitt naturliga beteende hela livet, året om. Bara om du köper det allra dyraste KRAV-köttet vet du att grisen har fått gå ut och böka - en del av sitt liv.
Duger det, tycker du?
Man hör så mycket om all mat som slängs. Och så har man grisar. Man säger till sig själv: Tänk om grisarna kunde få äta upp all mat som slängs. Man går till affären med surdegsbageriet, som bakar på närproducerat, ekologiskt mjöl och säger som det är: Jag misstänker att ni slänger bröd. Mina grisar vill ha det. Man räknar med att bli utkastad.
Och så säger innehavaren: Vi kommer överens om två dagar i veckan när du kommer hit och hämtar brödet. Varpå jag och mina grisar plötsligt får 100 kg prima surdegsbröd varje vecka. Gratis. Som alltså hade hamnat i en sopcontainer annars.
Vi lever i en märklig tid där det mesta är upp och ner. En enda affär bakar 100 kg lyxbröd för mycket i veckan, bränner upp det och går ändå med vinst. Fem ton bröd om året. Sedan kommer jag och ber att få brödet, vilket jag får. Ingen verkar ens ha slagits av tanken att det kunde användas till något. Så jag bär ut brödet från affären, lastar in det i bilen och kör hem till grisarna med det.
Och i snön utanför entrén till affären sitter en tiggare från Rumänien och vill ha en peng så att han kan handla mat.
Några frågor på det?
Till sist gick det inte att ha kvar grisen Josefin. Hon hoppade ut ur hagen så fort man närmade sig med foderhinken. Att vi har ett elstängsel som borde knocka en heffaklump bekom henne inte det minsta. Hon hade utvecklat sin teknik till fulländning, när hon gjorde sig smal som en ostskiva och rann ut mellan de översta eltrådarna utan att få någon stöt. Jag undrar om hon hade lärt sig att lyssna in knäppen av elpulserna och såg till att hoppa mellan två av dem. Det får vi aldrig veta. Har man en trädgård att vara rädd om och arbetstider i stan att passa kan man inte ha grisar lösa. Jag ringde efter grannen som kan det här med slakt.
Det var fint att se hur omsorgsfull han var. Han ville inte riskera att få någon felträff eller stressa upp grisen, så hellre än att chansa på ett skott ute i hagen där hela flocken stojade kring kvällsmaten, tog vi in henne i uthuset och lät henne lugna ner sig ordentligt. När hon väl hade sansat sig räckte det med två sekunder för att tillfället skulle infinna sig och då sköt han direkt. Ett skott med bultpistolen i pannan, så rasade hon ihop - genast medvetslös. Sedan stack han henne i halsen. Benen ryckte i ett par minuter, och så var det över. Inget stök, ingen stress, inga skrik, inga tecken på lidande.
Man kan tycka att det är cyniskt, otäckt eller vad som helst. Man kan diskutera om det är rätt eller fel att ge ett djur ett namn och föda upp det för att sedan döda det. Svaret är långt ifrån självklart. Men jag kan i alla fall säkert säga att ytterst få grisar i Sverige lever och dör bättre än Josefin.
